Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - S. Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Docent Carl-Martin Edsman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272 granskningar och anmälningar
paracelsismen i så hög grad bygger på gammalt stoff, skulle det vara en
mycket tacksam ehuru högst omfattande uppgift att mera, än vad förf.
gjort, anlägga traditionssynpunkten på detsamma. Ett direkt studium
av de ursprungliga källorna skulle klara upp många dunkla sammanhang
och skänka skarpare relief åt sekundära och omformade föreställningar.
När Lindroth talar om att man på 1500- och 1600-talet »tolkade Moses
med hjälp av Hermes Trismegistus» (s. 206), blir detta förfarande mycket
lättbegripligare genom framhävandet av det faktum, att Corpus
Herme-ticum redan från begynnelsen innehåller judisk, kosmogonisk spekulation,
baserad på Genesisberättelsen (jfr. förf., s. 192, där framställningen på
flera punkter är oklar. Se även s. 76). Detta har på ett slående vis
demonstrerats av C. H. Dodd i hans förträffliga arbete »The Bible and the
Greeks», London, 1934, medan J. Krolls monografi över hermetismen,
vilken återfinnes i Lindroths litteraturförteckning, uteslutande påvisar de
inomgrekiska elementen. Den lära, som finnes i Corpus Hermeticum,
särskilt i den första, tredje och sjunde traktaten, är en synkretistisk produkt
av den hellenistiska judendomen, utarbetad på grundval av Septuagintas
version av Genesisberättelsen. Det är därför icke underligt, att
kosmologien i Genesis med lätthet låter sig tolkas hermetiskt. För moderna
öron låter också 1600-talstermen »mosaisk filosofi», vilken förf. ganska
konsekvent använder, rätt bisarr. Den väcker lätt felaktiga associationer
hos läsaren, och det missleder ibland — omedvetet eller icke -— förf.
själv. Det heter sålunda om Bureus’ världs- och människolära, att den
är »biblisk, närmast mosaisk» (s. 204), några sidor längre fram, att den
»är tillika (kurs. av mig) strängt mosaisk-biblisk» (s. 207), och slutligen
med rätta, att hans »egenartade tolkning (kurs. av mig) av den mosaiska
berättelsen» ansluter sig till platoniserande filosofi (s. 212). Skall man
också uppfatta uttrycket »den bibliske Jehova» (s. 337) i förf:s egna
kommentarer till pestläran som ett skattande åt tidshistoriska
namnformer?
Ett närmare studium av 7;vsö|ix-läran inom den antika läkekonsten
kan nog också förklara några tydligen skenbara motsägelser hos Raicus.
Denna teori utgör icke ett erratiskt block i Corpus Hippocraticum, som
man skulle kunna tro av förf:s not 5 å sidan 348. Den är tvärtom
utmärkande för de äkta hippokratiska skrifterna, medan läran om
kroppsvätskorna dominerar de övriga.1 Hippokrates är en av de få auktoriteter,
som Paracelsus verkligen vördar (s. 352), och eftersom
humoralpatolo-gien förkastas av den senare, måste det bli TiVSöpa-teorien, som han i
synnerhet fäster sig vid hos den grekiske läkaren. Och dennes distinktion
mellan luften utom och inom människan (àrjp —TCVEÖjia)2 återfinnes också
1 M. Pohlenz, Hippokrates und die Begründung der wissenschaftlichen
Medizin, Berlin 1938, s. 71.
2 Jfr K. Deichgräber, Die Epidemien und das Corpus Hippocraticum
{ = Abhandl. der philos.-hist. Kl. der Preuss. Akad. d. Wiss. 1933:3), Berlin
1933. s- J56-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
