Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Karl-Åke Henningson, Jacob Otto Hoof som predikant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 iO
karl-åke henningson
Man kan lätt få den uppfattningen om en äldre tids
väckelsepredikanter, att de i huvudsak använt skrämmande och
förskräckande motiv för att påverka sina åhörare till omtanke om själens
frälsning. Ett flyktigt studium av Hoof kan synas ge detta vid
handen, och för en senare generation i Kind har han nog framför allt
ensidigt uppfattats ur denna synpunkt. Det vore emellertid att begå
ett stort misstag att förbise det rika kvietistiska inslaget i hans
predikan.1 En borgen för att ett sådant måste finnas utgör givetvis
det förut påtalade herrnhutiska draget. Saligheten i att tillhöra den
korsfäste Försonaren är ett gärna använt kvietiv. Sola gratia likaså,
vilket särskilt kommer till synes i en predikan på söndagen
Septua-gesima.2 Där möter också särskilt skönt det som för Hoof kommer
alla det kristna livets krav och prov och vedermödor att förblekna:
tanken på målet, den eviga saligheten.
»O, min Jesu! Den trösten jag ej glömmer, att efter en het dag skänker
du en swalkande och ljuf, en klar och lugn, en himmelskt rogifwande
afton, den bästa afton af alla jag genomlefwat, ty efter densamma följer
en salig hwila, och då jag lagt wandringsstafwen bredwid mina ben i
grafwen, skall jag i Salems hyddor bo.»3 —
Med hänsyn till den tidsmiljö, vari Hoof levde, är det ganska
egendomligt att finna, att han har blick också för andaktslivets
yttre former. Visserligen hade den vågdal, vartill det nittonde seklet
härvidlag skulle bringa det svenska kyrkolivet, ännu icke uppnåtts,
men nog hade sekelskiftets och det tidiga 1800-talets kyrkomän ett
rätt svagt intresse för dessa frågor.
Det är bekant, att hoofianerna skilde sig från mängden icke blott
genom sin mörka dräkt och sitt asketiska levnadssätt utan också i
sitt kyrkoskick. Det har icke lyckats mig att utröna, i vad mån
huvuddelen av de gudstjänstfirande menigheterna i Svenljunga,
Ullasjö, Örsås, Revesjö och Redslareds kyrkor praktiserade knäfall
under bönerna. Om så varit förhållandet, är det troligt, att det skulle
av Hoofs motståndare framdragits vid biskopsvisitationerna och av
biskop Wingård, som helt visst hade ganska ringa förståelse för
dylika ting, blivit påtalat. Visitationshandlingarna nämna dock intet
1 Hoof skiljer mellan »evangeliska tårar» och »tårar af fruktan för
helfwe-tet» (H. P., s. 354), ett i all sin knapphet oförtydbart vittnesbörd om att han
icke får ses blott som lag- och domspredikant.
2 H. P„ s. 217. 3 H. P., s. 216.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
