Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Margit Sahlin, Oäkta helgon i folklig tro och rit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oäkta helgon i folklig tro och rit
271
O heiliger Sankt Mäha!
B’scher’ übers Jahr meha (mehr):
So viel Körnla, so viel Hörnia,
So viel Ährla, so viel Jähria . . .
... O heiliger Sankt Mäha!
Det gällde att inte vara snål, utan »dem heiligen Sankt Mäha auch
was stehen lassen».1
Det hedniska ursprunget till detta bruk framgår inte minst genom
likheten med andra, snarlika seder, som ohöljt bevarat sin hedniska
karaktär, t. ex. det intill senaste tid i Mark bevarade bruket att vid
skörden spara till sist en Fro-Goden-dél-strüss, d. v. s. »Herrn Wodans
Anteils-Strauss», vilken slutligen skäres under vissa ceremonier; eller
det mecklenburgska bruket att lämna en del av fältet orört och dansa
runt denna under sången:
Wode, Wode, hol dinén Rosse nu Voder!
d. v. s. »Wodan, Wodan, hol deinem Rosse nun Futter».2
Till samma grupp kunna även en del personnager föras, vilkas
namn visserligen inte försetts med något »sankt» men som liksom
de närmast föregående ha varit centrum i mer eller mindre kyrkliga
riter. Intressantast är kanske AUeluia,3 Den också utanför den
kyrkliga liturgien älskade alleluia-lovsången fick inte förekomma i
gudstjänsten under den allvarliga fastetiden — den som då sjunger
alle-luia säges komma Maria att gråta.4 »Tempus alleluiaticum» slutade
med septuagesima — då måste man för en tid skiljas från den kära
vännen, som symboliserade glädjen och jublet. Småningom uppkom
så bruket att utgestalta avskedet från den personifierade Alleluia till
en särskild högtid. Från Auxerre finnes t. ex. ett helt »officium
alleluiaticum» från 1200-talet bevarat.5 På somliga håll utformades ett
fullständigt begravningsritual. Ett 1400-talsordinarium från Toul
skildrar såsom ett »gammalt bruk» firandet av seftultura Alleluiae på
lördagen före septuagesima: i procession med kors och facklor, vig-
1 Böhme, o. c., I, s. 168. 2 Böhme, o. c., I, s. 9, 168.
3 Jfr om en annan Alleluia, Petri maka, ovan s. 267.
4 G. Thurau, Der Refrain in der afr. Chanson, Berl., 1901, s. 267.
5 C. Blume, Des Alleluja Leben, Begräbnis und Auferstehung (Stimmen
aus Maria Laach, 52, Freib. i. Br., 1897, s. 429—443), s. 435 f.; Du Cange,
s. v. Alleluia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
