Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gustaf Holmgren, När försvann det gamla S:t Eriks skrin?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
GUSTAF HOLMGREN-
altare »per schotos». Detta torde väl för allt silvrets vidkommande
vara den riktiga förklaringen, inte bara därför, att det stämmer
med de övriga utsagorna, utan också av den anledningen att det
ger en begripligare och psykologiskt rimligare bakgrund till själva
konfiskationsåtgärden.
Det måste nämligen antagas ha varit i en situation av yttersta
nöd, som den katolicerande, för kyrkan och för kyrkors
utsmyckning så nitälskande konungen1 har tvingats att tillgripa och i snöda
penningar förvandla sådana kyrkliga praktklenoder som de båda
nationalhelgonens, S:t Eriks och S:ta Birgittas, skrin. Om något
konfiskationsförfarande i stil med Gustaf Vasas kan det här icke
vara tal. Det är snarare frågan om en lånetransaktion, företagen
under hotet av en överhängande katastrof, ett »lån från helgonen»,
av det slag, varpå Källström i sin avhandling ger flera utländska och
även några inländska exempel.2
Att det här verkligen har rört sig om ett sådant »lån», framgår
ju också till fullo därav, att konungen, när den ekonomiska
situationen något lättat, på ett så hederligt sätt som möjligt infriade
förbindelserna. Åt Birgitta lät han Hans Rosenfält tillverka ett
annat dyrbart, med ädelstenar infattat skrin av silver, som 1581
stod färdigt.3 Hur han lät denne Rosenfält vid samma tid
förfärdiga ett nytt silverskrin åt S:t Erik har redan i det föregående
blivit omtalat.
Det är av flera skäl troligt, att transaktionen med de båda
helgonskrinen försiggått i den största hemlighet. Förutom av en
allmän sannolikhet stödes ett sådant antagande av det diskreta sätt,
på vilket skrinen av allt att döma förtecknats i räntkammarens
räkenskaper. Mot bakgrunden av en dylik sekretess kring
transaktionen torde också förklaringen till den okunnighet om skrinets
öde, som även äldre tiders författare i ämnet ådagalagt, böra sökas.
På 1600- och 1700-talen synes så gott som alla ha företrätt den
uppfattningen, att det dåvarande skrinet varit det gamla
medeltida, som Johan III på sin tid endast låtit iståndsätta och förbättra.
Ett undantag utgör, som vi ha sett, Messenius. Huruvida hans ut-
1 Se bl. a. Källström, a. a., s. 81.
2 Källström, a. a., s. 21 f.
3 Branting o. Lindblom, a. a., s. 16; af Ugglas, a. a., s. 23, not 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
