Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Minnen från Karelen
upptecknande af Ad. Neovius.
II.
Helina fortsatte berättelsen om sin barndom: Ända
till de allra sista tiderna har folket här bott
uteslutande i rökpörten (nu blott till en liten
del) och en följd af den beständiga röken blef, att
pörtets inbyggare ofta ansattes af ögonsjukdomar,
hvilka särdeles vår och vinter gjorde dem stort
förfång. Man gjorde sig därför i äldre tider ett slags
konserver (glasögon) af fårets svanskotor, hvarmed
dagern så mycket som möjligt afstängdes, men det
oaktadt förekom blindhet. Huru allmänt detta lyte
var, framgår t. ex. däraf att såväl Helina själf, som
hennes far, första man, son, syster och stjufdotter
samtliga voro blinda i större eller mindre grad.
Om sin far förtäljde Helina, att man nog försökt
alt hvad i mänsklig förmåga stått att bota hans
blindhet, det vill säga, man hade frågat af trollkarlen, hvad
hans arpa (härom framdeles mera) hade att säga om
blindhetens ursprung. Och då fick man veta, att
ögonen fått sin åkomma af träsket, och att träsket
skulle hälsas (tervehtiä) med kvicksilfver, nedlagdt
på en handsdjup i vattnet. Men hans arpa talade
osant; och med fasa berättade Helina, huru en dag
hennes moder kom bärande en bäckfärgad klump på
några kvastlöf och sade: „sen här, barn, här är eder
faders öga, det värkte bort ur hufvudet i badstugan!“
Kort tid därpå (1838) dog äfven fadren Pietar
Pohjolainen. Modren hade emellertid hemmanet och
trodde sig komma till rätta med det. Men ungefär
ett halft år därefter jagades den 61-åriga änkan jämte
barnen på dörren af donationsherren, Petäjärvi gårds
ägare, baron Friedrichz. Detta skedde ehuru
hemmanet ej hade en enda kopeks rest till hoflägret.[1]
Åtgärden förklarades därmed, att å hemmanet ej fans
någon karl, hvadan det var oantagligt, att
godsägaren skulle kunna i framtiden få ut sina skatter. —
Jag hade — yttrade Helina sorgset — igen hela
veckan varit på dagsvärk vid hoflägret, och då jag kom
hem, stodo vi på bara backen.
Modren flyttade sedan till en annan by och
lifnärde sig så godt hon kunde. Längre fram blef hon
den första person i Sakkula socken, som sattes på
rota, och såsom rotfattig dog hon. På sin dödsbädd
sade hon åt dottern:
— Nog har jag lefvat gudfruktigt och ärbart
hela mitt lif; ingen kan säga, att jag gjort något
ondt, så att icke är det därför som jag ej får
hederlig begrafning, utan därför, att mitt hem med våld
tagits ifrån mig, och nu dör jag som ett rotehjon!
Läsaren må ursäkta mig, att jag nu för en stund
afviker från det egentliga ämnet för att kasta en
blick på donationsherrarnas skräckvälde härstädes.
Från kyrkoböckerna har jag ej kunnat få reda på
sanningsenligheten af berättelsen, att en person
blifvit formligen ihjälpiskad för någon förseelse — men
det är säkert, att pålagor och utskylder godtyckligt
pålades landbönderna för deras fäderneärfda jord, om
hvars egentliga jordnatur lagstiftningen i vårt land
varit så sväfvande och hvars inbyggares ära, lif och
gods varit föremål för en rättskipning, slappare och
osäkrare än annanstädes i Finland.
Det var från år 1836, som skräckväldet begynte
förfärligare än någonsin. I brottmålsförteckningarna
förekomma nu och äfven senare svåra straff för våld
mot kronobetjänte. Bönderna kunde nämligen ej
genast sätta sig in i de nya förhållandena, då
godsägaren ville jaga dem från hem och härd, utan gjorde
motstånd. För att kväfva detta rekvirerades nämda
år kosacker genom guvernörsämbetet — guvernör
var då C. G. Mannerheim — och därefter hade
således godsherren ej att frukta något. Han gjorde kort
om godt hvad han ville.
Vid en fösning 1837 i Saarois by begaf sig
bonden på flykten, då han såg länsmannen åtföljd af
kosacker nalkas sitt hem. På hans befallning stacks
mannen ihjäl med kosackpikar. Länsmannen
öfverflyttades till ett annat distrikt, Fredrikshamn, och så
— var saken klar.
Då folket ej mäktade betala sina utskylder,
bestods det bastonad i hoflägrets stall; genom en ring
i golfvet stacks det rep, som fasthöll offrets händer.
Genom mutor åt godsförvaltaren kunde ock stundom
en gärd vinnas. Om en man som (1837) fordrefs
från Metsäpirtti by heter det i en runa:
Anttis gård kosacker brände.
Men förvaltarn fick en svart häst,
Sassa honom gaf en vallack,
därför han till godset trädde.
För att ytterligare kunna åskådliggöra
donationstidens mörka sidor, vill jag lämna en öfversättning
af en runa, som mer än tydligt skildrar dem:
Än jag minnes flydda dagar
hur man fordomtima lefde:
Svårt var lifvet under hofvet,
pina kände socknemännen,
barnen gräto efter fadren,
gräto smärtsamt efter modren
hemma uppå pörtets balkgolf,
trösta sig dock med det hoppet:
far han kommer hem i afton
kanske före klockan elfva.
Mor dock har i egna hemmet
ingen aftonvard åt pappa,
då med tunga steg från hofvet
denne vänder hem från arbet’.
— — — —
Hofvets husfolk alltid förer
påkar med sig ut på fältet,
rocken gömmer kosackpisken,
hvarmed socknemännen piskas,
arma folkets ryggskinn gisslas,
slag ock riktas emot hufvu’t.
Bondens hustru dväljs på heden
barnen valla boskapshjorden.
— — — —
Hofvets herre mjuk i ryggen
bugar sig för guvernören:
„Gif mig hit af dina männer
af kosackers käcka skara
väpnade med långa pikar,
att jag mäktar med min socken!“
Dessa gafs — och socknemännen
piskas svårt sen dessa tider.
Snart man blottades på hemman,
det såg ut som kriget kommit:
dörrar brötos, fönsterbågar
sletos bort med våld från pörtet,
hemmets härd bröts ned med järnstör,
järnskodd slägga ugnen nedslog.
Ansågs detta ej tillräckligt,
neddrogs bonden uppå golfvet,
repet bands kring grofva händer,
genom järnring uti golfvet
repet knöts, och linneskjortan
ända upp till örat uppdrogs;
sen man socknemännen piskar
arma folkets ryggskinn gisslar.
(Fortsättning följer).
*
Från Sverge.
Svenska riksdagen höll sitt första möte den 16
januari. Därvid anmäldes, att konungen utsett grefve
Lagerbjelke till talman i första kammaren och
grosshandlaren Wijk i den andra. I denna kammare stå
de båda partierna, tullvännerna och frihandlarena, i
sådant förhållande till hvarandra, att de förra äro
till antalet 118 och de senare 104. Af de ärender,
som vid denna riksdag komma att behandlas, äro de
viktigaste: nya anslag för hären och flottan,
afskrifning å grundskatterna, privatbankernas
sedelutgifningssätt, handelsfördragens med främmande makter
uppsägning med flera, om hvilka nog mycket kan ordas.
Skånsk husslöjd. Tillvärkning af spånkorgar är
en industri, som tagit rätt mycken fart i nordöstra
delarna af Kristianstads län. Under de långa
vinterkvällarna tillvärkas af flitiga händer i
torparstugorna en myckenhet spånkorgar, hvilka sedan säljas
till Danmark och isynnerhet till England. Korgarna
föras dit af en person ur tillvärkarnes egen krets,
hvilken varit i Amerika och blifvit engelska språket
mäktig. Korgarna finna genast köpare, och följden
är att alt flere, som förut plägat dröna bort de långa
vinteraftnarna, då landtmannaarbetet hvilar, nu egna
sig åt denna industri, hvilken har uppspirat bland
folket själft.
*
Från hemlandet.
Efter den allmänna industri-utställningen år 1876
i Helsingfors begynte en svenskspråkig tidskrift
med namnet Finsk tidskrift utkomma här i
landets hufvudstad. Redaktör och den ledande själen i
företaget var under tidskriftens första tio år den om den
svenska bildningen här i landet så högt förtjänte
professor C. G. Estlander. Det är honom landet främst
har att tacka för att denna tidskrift blifvit hvad den
nu är: en medelpunkt för alt högre andligt arbete
i landet, en hörnsten för den svenska bildningen, en
gemensam mötesplats för så godt som hela Finlands
mera betydande skriftställare på svenskt språk, en
skola för yngre författare som „vilja blifva något af“.
När professor Estlander afträdde som hufvudredaktör,
intogs hans plats af två andra män: professorerna
F. Gustafsson och M. G. Schybergson. Dessa hafva
på ett framstående sätt trädt i föregångarens fotspår,
och det torde utan öfverdrift kunna sägas, att Finsk
tidskrift hvad innehållet vidkommer kan mäta sig med
det bästa, som inom samma område åstadkommes i
de skandinaviska länderna och utlandet.
Om nu Land och Stad fäster sina läsares
uppmärksamhet på denna tidskrift, så veta vi väl, att
både dess pris (15 mark för 12 häften om året) och
dess icke alltid för alla „enkla“ personer fattliga
innehåll afstänger den från de flesta allmogehem och
från många mindre bemedlade ståndspersoners
bokförråd. Men desto större skäl ha vi att på det bästa
anbefalla den åt dem af våra läsare, hvilkas kassa
och bildning tillåter dem att skaffa sig någon annan
lektyr än den tidningarna förmå skänka. Ett sådant
företag är i behof af stort understöd från
allmänhetens sida. Det borde därför bli en hederssak för
enhvar bildad medborgare i detta land, med icke
öfverdrifvit klen kassa, att själf prenumerera på Finsk
tidskrift och arbeta på dess vidare spridning. Ingen
som prenumererat på denna tidskrift har ännu funnit
det vara „bortkastade penningar“. Och dock är dess
prenumerantantal ännu icke på långt när så stort som
det borde vara. Vi hoppas att dessa rader i sin mån
skola bidraga till att tillföra Finsk tidskrift många nya
prenumeranter både på landsbygden och i städerna.
*
Det är en märkvärdig vinter vi hafva.
Ändtligen såg det ut, som om vi skulle få litet snö på
våra gator och is i hamnarna, men i förgår blef det
åter töväder och ett, tu, tre kan det tunna
snölagret vara försvunnet. De, som isynnerhet äro
missnöjda, äro de unga, som ännu ej fått spänna stålsko
på fot och med allvar pröfva på den nordiska
vinterns friska nöjen. Synnerligen glada äro ej häller
alla de, som vandra omkring med snufva och
katarrer. Och de äro nu för tiden ej få! Kommer härtill
de dystra spådomar man uttalar om en kall vår och
en föga gifvande skörd, så är det ej underligt att
man blir missmodig, när man tänker på väderleken.
*
Det politiska lifvet ger många samtalsämnen
åt hufvudstadsbon. Alla nyheter i den vägen får
han veta före andra människor. Än talar man om
att vi skola få en ny generalguvernör, än hafva de
ryska tidningarna gjort häftiga anfall mot våra gamla
lagar, än få vi nya frimärken m. m. m. m. Ja, de
nya frimärkena hafva väl alla redan sett, om också
alla icke lagt märke till den nya inskriften. Nu bli
de gamla frimärkena med sin svensk-finska inskrift så
småningom riktigt sällsynta. Det förljudes också, att
företagsamt folk däraf köpt upp stora partier för att
i framtiden göra affärer.
Men vida vägnar viktigare saker har man dessa
dagar att tänka på. Till och med minnet af talrika
dödsfall i vänners kretsar tränges tillbaka. Det
allmänna går framom det enskildta; landsorg står öfver
familjesorg.
*
Helsingfors är nöjeslystet, och Helsingfors roar
sig på konserter, teatrar, baler och så vidare.
Kanske sker det dock icke alltid på lämplig tid.
Sångföreningen M. M. gaf sålunda om måndag-kväll en
soiré i Societetshuset. Där dansade tanklös ungdom
i virflande valstakt, medan medborgare och
medborgarinnor samlades i hemmen med sorg i hjärtat och
tårar i ögonen. Man väntade att kanske soirén „af
förekommen anledning“ skulle inställas, men M. M.
såg ingen „förekommen anledning“, och — dansen
tråddes till nattens sena timme.
*
[1] Genom freden i Nystad 1721 öfverlämnades
sydöstra delen af vårt land — längre fram kalladt Gamla
Finland — åt Ryssland, och dess tsarer skänkte bort stora
gods, ja till och med hela socknar åt ryska adelsmän, hvilka
förforo ytterst egenmäktigt mot bönderna. — Hofläger
kallas stommen å ett donationsgods. — Då läsaren hunnit
genomögna det följande, skall han säkert medgifva, att
donationsgodsens inlösen af finska staten var en åtgärd, som
måste anses för en välsignad sak. Seklers orättvisa kan
därigenom i någon mån godtgöras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:46:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/landostad/1890/0019.html
