Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•202
N:o 51
Ny förordning angående kännedom af ryska
språket.
H. K. M:ts förordning angående befordrande
af kännedom af ryska språket bland
tjänstemännen i Storfurstendöinet Finland, gifven i
Helsingfors d. 7 december 1891, är af följande
lydelse:
Wi Alexander den tredje, etc., etc., etc. göre
veterligt: För att befordra kännedom af ryska
språket bland tjänstemännen i Finland vele Wi,
utan ändring af hvad härförinnan stadgats
angående skyldighet för särskilda tjänstemän att
känna ryska språket, härigenom i nåder förordna,
att af personer, hvilka hädanefter vilja inträda
i civil statstjänst i Finland, skall efterhand
fordras kännedom af ryska språket, på sätt nedan
säges:
Denna fordran skall i främsta rummet
ställas på dem, som inträda i tjänst vid
statsjärn-vägarne, tullvärket och polisadministrationen,
isynnerhet- uti sjöstäder och å orter, i hvilka rysk
militär är förlagd.
Vid besättandet af domaretjänst i
gränsorterna mot Ryssland skall iakttagas att den, som
till sådan tjänst utnämnes, eger kännedom af
ryska språket, hvarhos bör tillses att vid
stads-domstolarne tinnes tillgång till en tjänsteman,
som kan uttrycka sig på nämda språk.
Tjänsteman vid skolväsendet, som genom
intyg af lärare i ryska språket vid universitetet
visar sig hafva kännedom af nämda språk, eger
därför beräkna sig två tjänsteår för befordran
och erhållande af pension.
Vid hvarje tjänsteutnämiiing skall gifvas
obetingadt företräde åt den, som känner ryska
språket, i händelse lian i öfrigt uppfyller de i I
lag stadgade fordringar i afseende å rätt till
tjänstebefordran. För att tillgodanjuta sådant
företräde bör sökande till
ansökningshandlingarna foga bevis öfver kännedom af ryska
språket, utfärdadt af lärare i sagda språk vitt
universitetet eller af lärare däri vid lyceum.
Till lärare i ryska språket vid lyceeriie
utses företrädesvis ryska infödingar med
universitetsbildning eller andra personer, som stude-;
rat sagda språk i Kejsardömet.
Det alle, som vederbör, till underdånig
efterrättelse länder. Helsingfors d. 7 december
1891.
Enligt Hans Kejserliga Majestäts eget
lie-slut och i Dess höga namn, Dess tillförordnande
Senat för Finland:
■J. Ph. Palmén.
G. v. Alfthan.
C. O. Melun.
Theodor .Sederholm.
August Kyberyh.
S. V. Hougberg.
J. G. Soldman.
Emil Strentj.
Oscar Gylling.
Väld. Eneberg.
G. Tudeer.
H. Molander.
A. E. Arppe.
Sune. Björksten.
Z. Yrjö-Koslcinen
K. F. Ignatius.
N. K. Hornborg.
Isak Fellman.
J:s Gripenberg.
E. A. Forssell.
Hjälp åt de nödlidande.
AT/u, när julen nalkas, hör man från alla håll
iW deit tanke uttalas, att vi i år böra på ett
^^ anspråkslösare sätt än förut fira denna
stora hälgi I vårt land finnas många, många
människor, som redan lida hungersnöd ocli som
kanske icke ens på själfva julaftonen kunna
till-låta sig den njutningen att äta godt, oblandadt
bröd. För dessa våra medmänniskors skull böra
vi afstå från en del af den sedvanliga julfröjden.
I själfva värket synes julen i år i de flesta
hem komma att få en helt" annan karaktär än
förut. Nog är det som förut här i
hufvudstaden liflig rörelse dagarna före jul; nog köper
man julklapper at fränder och vänner och nog
sörjer man efter råd och lägenhet för
välfäg-naden under hälgen, men likväl är det i år
annorlunda. Kanske bli julklapperna färre eller
billigare, kanske spara vi in på julgransprydna-
derna eller annat — huru som hälst, så hitta
dock flere slantar än förr vägen till den
fattiges hand.
Men den enskilda offervilligheten är icke
till fylles gentemot den nöd, som nu hotar vida
trakter af vårt land. Hela samhället måste sätta
sig i rörelse, om vi vilja hoppas att kunna
åstadkomma något. Först och främst måste man taga
reda på, hvar värklig nöd råder och hvar
hjälpen mest behöfves. Så måste man gifva de
nödlidande tillfälle att själfva förtjäna det bröd
de behöfva, ty äljes uppfostras de till lata
människor, som endast vänjas att lita på de rikares
gifmildhet. Ocli här måste staten ingripa, ty i
dessa svåra tider kan den enskilde icke bereda
någon arbetsförtjänst för de stora skaror, som
söka en sådan. — Och slutligen måste man,
bland mycket annat, söka mota de faror som
uppstå genom att den lösa befolkningen
besin-ningslöst bryter upp från sin hemort till
hufvudstaden, där de dock icke kunna vänta sig något
arbete.
För att uträtta alt detta behöfves många
krafter. Och ..många krafter ha redan satts i
värksamliet. Öfveralt i vårt land ha bildats
und-sättningskomitéer. Penningeinsamliiigania, som
började redan förrän nödhjälpsarbetet stäldes på
ordnad fot, ha utan afbrott fortgått. — Det vore
för mycket att nämna alla soiréer ocli konserter,
alla listor och sparbössor, hvilka hvar på sitt
sätt värka för det goda ändamålet. Vi vilja
blott nämna ett par exempel. I många skolor
ha luciefesterna instälts och de pangar, man
förut använde på dem, gifvits till nödens
afhjäl-paiide. I andra ha eleverna gifvit fester med
inträdesafgifter, som också tillfallit
nödhjälps-fonderna. Och i Tammerfors ha
bomullsarbetarens för samma ändamål hopsamlat 800 mark.
De små bainen och de fattiga arbetarena ha
gifvit s?n skärf.
I spetsen har naturligtvis hufvudstadens gått.
Här finnas många’ hundra arbetslösa. För dem
har fröken Aili Trygqr arbetarens bästa vän i
vårt land, öppnat? em attftetsfömiedlingsbyrå, och
Arbetareföreningen har följt exemplet. —
Helsingfors stadsfullmäktige Iia beslutit att tidigare
än ämnadt låta börja) byggandet af stadens
hamnbana och för ändamålet anslagit 120,000 mark.
Och i Helsingfors liar bildat sig en stor
huf-vudkoinité för liela landet.
Den G december var ett stort möte
sam-mankalladt till Studenthuset för att besluta om
tillsättandet af denna komité. Man beslöt att
den skulle bestå af IS» medlemmar och arbeta
på tre afdelningar, hvaraf en skulle införskaffa
uppgifter om behofvet af brödföda ocli arbete
å skilda orter, em annam träda i spetsen för
penningeinsamlingen öfver hela landet och den
tredje direkt insamla penningar. Ordförande i
komitén blef general F. Neovius, skattmästare
handlanden M. Hallberg.
I vårt land torde Uleåborgs och Kuopio län
lida den största nöden. I det förra äro af
nöden 15,000 tunnor brödföda (råg) och 4,600
tunnor utsäde (korn och hafre), i det senare resp.
14,000 och 4,000. Staten liar sörjt för att
arbetsförtjänst finnes,, främst byggande af nya
landsvägar, upprensning af farleder, uttorkande
af kärr samt siockafvärkning. — Likväl torde
den enskilda offervilligheten här lia ett vidt fält
för sin värksamliet.
Ehuru det sålunda finnes utsikt, att
befolkningen i dessa trakter skall få arbetsförtjänst,
flyttar den likväl i stora skaror ner till
hufvudstaden. Här är redan fullt med arbetssökande.
Därför måste många vända åter. En del
skik-kas genom polisens försorg tillbaka till sina
hemorter, andra finna anställning i södra Nylands
socknar, där brist på arbetare länge rådt. Ingen
af de invandrade, utan endast i staden
mantals-skrifna arbetare få arbete vid hamnbanan, ty
dessas intresse bör ju staden i främsta rummet
tillgodose.
Nöden liar ännu ej nått sin höjd. Svårast
blir den väl i vår, när säden börjar ta slut.
Därför måste penningeinsamlingarna ocli annat
i arbete för nödens lindrande ända till dess fortgå.
Låtom oss hoppas, att de skola ha god
framgång!
I —
(Insändt.)
JßulQéxdo
id midvintersfest uti n or dm an n al an d
gick bräddade hornet från hand och
till hand,
kredensadt af husfru och tärnornas tal,
det tömdes af kämpar i vapenprydd sal.
Det tömdes för minnet ocli tider som flytt,
för löften och dagar, som ännu ej grytt.
Så eldades mången till bragder och strid,
så, sjöngs månget dräpa i heligdagsfrid.
Må seden ej glömmas, som fadren oss gaf,
fast hjältarna slumra i tusenårs graf.
De minnen vi ega, ej ristats med svärd,
de löften vi gifva, ej bloda en värld.
Vi minnas de kära, som gångat förut,
som lefvat, som vissnat, som ren kämpat ut.
De bo i vårt minne, dess fagraste bild,
och stämma vår känsla så underbart mild.
Ej sorg vi dem egne, som frätande går
att sköfla clet bästa vårt hjärta förmår —
blott tack för det gångna, hur kort det än var
— om borta I ären, I dock lefven kvar,
Och så står oss åter ett manande bud,
ett löfte att oßra åt maka, åt brud,
åt fränder, åt vänner ocli fädernesland
det bästa, som springer ur hjärta i brand.
Ja, hell för de minnen, som bo i vårt bröst,
ej vissna de må i den senaste höst;
de sprida därinne sitt vemod ocli ljus,
ej stordia af världsvimlet» rastlösa brus.
Och hell for de löften, sam hjärtat nu ger,
i djupet dit blickar blott AJIfader ner —
hur kommande dagar än taga gestalt,
det ädla du. velat försonar dock alt.
o.
Gamle-Ola.
(Berättelse- från Skåne af Victoriai Benediktsson).
ick, tack, tick, tack", — diet lät, som om de
gingo o ta kapp allesammans.. Jag såg mig om,
ja, rundt om väggarna lniagde klockor, stora
väggur, i hvilka man såg lod, pendel och alt, utan
glas öfver, ock med nrtaflor af papp samt stora,
klumpiga sifror — hnr de knackade på! Ingen ville
blifva efter. Det var förvånansvärdt, hvar han hade
fått alla de klockorna ifrån!
Men där fans mycket mer i stugan att se på. Där
var hyfvelbänken — gammal skroflig som Ola själf —
och hvilken massa värktyg därpå! För resten var
rummets möblering mycket enkel: sängen af ohyflade
bräder, hvari Ola låg, endast foetäkt af en grof, grå
dyna, ty i de trakterna skulle fattigt folk anse det
för lyx att begagna två lakan. Ugnen var icke en
sådan med Sankt Göran och draken utaD en stor, stor
järngryta som var murad fast i väggen så att den
stod ut alldeles som nämdemannens måge. Så fans där
ett litet skåp, som Ola säkert själf gjort, en räknetafla
som hängde på väggen, fullskrifven af siffror, ett litet
skrin som jag fann förtjusande, samt två stora kistor;
se där bela möblemanget, när inan tillägger en trebent
trästol. Alt var svart af ålder och rök, men
tämme-ligen rent samt ordentligt undanstäldt.
Olas stuga såg mycket bättre ut, än de andra
husmännens.
På Olas uppmaning stälde vi in maten i skåpet,
men det varma drickat satte ban sig att äta, med
skålen framför sig på dynan. Det gjorde mig godt
att se hur det smakade honom, och det såg riktigt
inbjudande ut när röken livirflade upp ur skålen och
ångade kring det gamla ansiktet hvar gång ban tog
hornskeden till munnen. Han såg mindre sträf ut
än jag någonsin sett honom, och för första gången
j föll det mig in att det värkligen kunde vara godt med
| kokt dricka och groft bröd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
