Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joh:s Johansson, I en lankasterskola (Göteborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generalmonitören ensam förde spiran. Denne var lärarens
närmaste man eller förste minister, och hans befattning under vanliga
förhållanden bestod uti att vid början och slutet af hvarje
lektion stå på katedern vid ena ändan af bordet och ringa med
en liten klocka eller blåsa i en pipa till signaler för cirklarnas
upp- eller nedslående, taflornas upptagande, rengöring och
nedläggande m. m. Det var äfven han, som från katedern föreläste
bönerna. För en eller annan timme och möjligtvis en dag,
kunde han, såsom vi redan försport, få hela väldet i sin hand,
fast det tydligtvis var alltför tungt för honom. Dock fick han
ej utdela straff, utan skulle han blott å en griffeltafla uppteckna
de ostyriga.
Med tiden, då han blifvit mer mogen och hunnit den
respektabla åldern af 10 år, steg äfven Johannes till denna höga
värdighet af generalmonitör. På hans starka skuldror lades då
också någon gång uppdraget att på egen hand regera skolan.
Särskildt minnes han en dag, då pastorn gick bort kl. 11 för
att bevista en jordfästning. Mellan 11 och 12 fick han leda det
hela, så godt han kunde. Han spatserade gravitetiskt omkring
och blickade med Argusögon efter upptågsmakare för att
uppteckna dem och deras syndaregister. Då hände sig, att en
ostyring, hvilkens namn var till hälften upptecknadt, var fräck nog
att knyta sin näfve tätt invid generalmonitörens näsa och lofva
honom »blå ögon», om han ej ströke ut namnet. Denna
kraftyttring hade åsyftad verkan. Johannes fann för godt att låta
udda vara jämt den gången.
Vid sådana tillfällen, som dock ej ofta förekommo, råkade
skolmekanismen nödvändigtvis i större eller mindre olag. Det
gällde blott att förekomma dess fullkomliga upplösning och
sönderfallande. Barnen ställde till hvarjehanda små muntrationer
uran att lämna sina platser. De berättade sagor, äfventyr och
spökhistorier för hvarandra, spelade »tripp, trapp, trull» eller
ett slags krigsspel, hvarvid hastigt ritade streck utgjorde skott,
på sina taflor; de uppgjorde små bytesaffärer, smakade på sin
skolmat o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
