Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Ost-Asien - Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
batatas) anses vara inhemska, gurkor skola hava införts i 2:a årh. f. Kr. Av
våra blomsterväxter ha många införts från Kina eller Japan. Sådana äro
Camellia japonica (införd till Europa 1739), the-ros (Rosa indica
odoratissima, 1825), månadsros (R. indica semperflorens), pioner, aster (Callistephus
chinensis).
HUSDJURSSKÖTSELN och särskilt fåravel torde hava varit folkets
huvudnäring ännu en tid efter dess invandring, men i den mån slättlandet
uppodlades, blev den allt mer inskränkt hos jordens odlare, och de betande
hjordarna trängdes undan till de höglänta och torra trakterna, och då
även dessa genom uppförande av terrasser togos i anspråk för odling, fingo
herdarna med sina hjordar draga sig västerut. I det egentliga Kina blev
husdjursskötseln allt mer inskränkt.
Hästarna skildras av europeiska författare som småvuxna och simpla.
Kinesen, för vilken nyttighetssynpunkten är det avgörande, har aldrig ansett
djurens skönhet ha någon betydelse och därför aldrig gjort något för rasens
förädling. Sedan ängar och betesmarker uppodlats, var den utfodring, som
bestods hästarna, huvudsakligen halmhackelse med något kokade bönor som
kraftfoder, så knapp, att den ej kunde uppdriva varken djurens storlek eller
krafter. Hästarna i de västra mindre odlade gränstrakterna omtalas däremot
som eldiga och starka.
För rytteriets behov har sedan långt tillbaka funnits stuterier i de
särskilda provinserna.
Mulor användes mest som lastdjur särdeles i de västra provinserna, men
avel av sådana synes ejihava bedrivits i landet, utan de införas från Tatariet.
Åsnor äro de vanligaste drag- och lastdjuren i de östra landsdelarna men
saknades i äldre tid i Sydkina.
Kameler och dromedarer ha sedan gammalt använts i de västra
steppområdena.
Nötboskapen, som tillhör zebu-typen (sid. 7), har avtagit i antal, i den
mån ängar och beten uppodlats. Upprepade gånger, då deras antal starkt
minskats till följd av krig eller andra förödelser, ha förbud utfärdats
mot slakt av nötkreatur. Som dragare användas oxar och i de sumpiga
risfälten bufflar. Mjölk brukas föga.
Får hållas fortfarande i stort antal framför allt i de västra, men även
i de norra landsdelarna, föga däremot i södern, där klimatet gör ylle mindre
lämpligt till kläder.
Flera raser omtalas i äldre tid, såsom en, »vars svans liknar en hästs»,
en annan med puckel samt fettsvansade. De sistnämnda äro numera de
vanliga. I äldre tid förordades att förbereda klippningen genom att fodra
djuren med utvalt foder samt genom upprepade bad.
Getter, som numera äro allmänna, omtalas ej i äldre tider utan torde
vara införda i senare tid.
Svinen ha alltmer blivit de allmännaste husdjuren. De tillhöra den
asiatiska rasen (sid. 9), äro små, mycket feta och lämna ett fint fläsk, som är
en omtyckt föda.
Av hundar omtalas i äldre skrifter olika slag och av kattor de vita,
silkeshåriga, med hängande öron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
