Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och korstågen medförde, riktade Europas och i första hand Italiens
jordbruk och trädgårdsskötsel med åtskilliga i österlandet vanliga, odlade
växter, såsom ris, bomullsbusken, sockerrör, melon, vattenmelon, gurkor,
persikor, oranger och citroner.
Även silkesodlingens införande hör till denna tid. Två munkar skola år
555 hava medfört silkesmaskägg i sina ihåliga stavar och skänkt dem till
kejsar Justinianus. Samtidigt skola de hava medfört frön av det vita
mullbärsträdet, vars blad är bättre som föda för maskarna än sådana av
den tidigare från Persien införda arten med svarta frukter. Silkesodlingen
blev snart en viktig näring i det östromerska riket och spreds därifrån över
Grekland till Sicilien (år 1130) och norra Italien (vid början av 1500-talet).
ÅKERBRUK. För ett närmare belysande av lantbrukets framåtskridande
må följande enskildheter anföras.
Av jordförbättringsarbeten är redan den av konung Theodorik den
store påbörjade torrläggningen av de pontinska träsken omnämnd (sid.
107). Detta arbete avstannade dock snart.
I Lombardiet börjades de stora kanal- och bevattningsarbetena i det
ll:e århundradet av munkarna i klostren Chiaravalle och Vicoboldone,
sin tids mästare på detta område, vilka uppfinningen av vinterbevattningen
av ängar (marcite) tillskrives (sid. 112). I fristaten Milano anlades en
betydlig del av det stora kanalnätet, börjat år 1178 med upptagandet av
Naviglio grande, vilken först var avsedd blott för fältens bevattning men
sedan blivit en stor samfärdsled. Bevattningens planmässiga anordning
befordrades genom en lagstiftning, enligt vilken allt vatten tillhörde lands
herren, så att denne kunde försälja rätten därtill, varmed också följde rätten
att leda vattnet över annans mark utan annan ersättning till jordägaren än
för den mark, som ledningen upptog. Småningom tillerkändes samma rätt
åt den, som på egen mark tillvaratog vatten för att använda det till bevattning.
Likaså igångsattes i stor omfattning den redan i gamla tiden i Italien
använda metoden att planera och höja sankt liggande marker genom
jordsvämning (colmation) medels flodvatten, ett arbetssätt, som blev föremål
för teoretisk behandling av bl. a. Lionardo da Vinci (i Del moto e
delia misura delle acque, tryckt 1821).
Jordblandning som jordförbättringsmedel, t. ex. av lera med sand, liksom
gödslingens vikt, bl. a. genom gröngödsling med lupiner, avhandlas i dåtida
lantbruksskrifter, huvudsakligen efter de gamla latinska författarna.
Trädning var allmänt bruklig, och därvid borde jorden ligga orörd efter
plöjningen för att torka. Jorden fick. vanligen ligga flera år i träda och
borde före sådden gödslas, för att hennes livskraft skulle väckas av värmen
och gödselns fuktighet.
Det viktigaste sädesslaget var alltjämt vete, vilket på sämre eller utsugen
jord ersattes av råg. Denna var det förhärskande sädet i norra Italiens
kallare trakter. Aven korn, ärter, åkerbönor, vicker och hirs odlades allmänt.
Den sistnämnda liksom det mot medeltidens slut införda bovetet (sid. 17)
ansågs vara en sämre och jorden utsugande gröda. Risodlingen, som infördes
av araberna till Sicilien, spred sig därifrån till det norditalienska slättlandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
