Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ullavkastningens förbättring. Det synes, som om faraveln gjort intrång på
annan husdjursavel[1] att döma av en bajersk lantordning av år 1553, enligt
vilken fåravel fick förekomma blott på ensamgårdar och där det av ålder
varit brukligt, samt fårens antal på ett helt hemman fick vara högst 24,
på en daglönares lägenhet 8 och hos den, som ej hade jordbruk, 4.
Ett fullvuxet får räknades i värde lika med 1/2 svin.
Byns får skulle vallas av en gemensam herde, och den enskilde bonden
fick ej låta valla sina djur särskilt, »för att ej byn skulle bliva herdelös»
(Sachsenspiegel). Ägare av 3 hemman ägde dock rätt därtill, och detta
var också vanligt beträffande riddargodsen. Mot betning på skogen
av får och getter utfärdades redan på 1100-talet och sedan allt allmännare
förbud, sedan man börjat ägna större omsorg åt skogens skötsel.
Fjäderfäskötseln var allmän i alla landsdelar. Ägg och höns voro
vanliga skattevaror. Gäss höllos huvudsakligen på slättbygden, där byns gäss
vallades gemensamt på stubbåkern. Ankor omtalas föga och funnos troligen
liksom påfåglar och svanor blott på herrgårdarna.
Biskötsel förekom troligen allmänt, men behovet av honung och vax,
vilka voro viktiga skattepersedlar och, honung, även föremål för handel och
utförsel, hämtades huvudsakligen från vildbin i skogarna, i vars avkastning
de spelade en viktig roll. Så var i synnerhet fallet i södra Tyskland, där
allmänningsskogarna för honungs- och vaxskörden voro indelade i bi-revir
(Zeidelrevier), inom vilka ekarna, i vilka bien mest byggde, voro stämplade
med ägarens märke. På samma sätt voro, lands- och godsherrars skogar
indelade i revir, inom vilka rätten till bien utlämnades mot avgift.
Biboningarna voro ännu av samma slag som i äldre tid. (Sid 134.)
SKOG. Där skogen ännu fanns i överflöd, betraktades röjning och
uppodling som värd av uppmuntran. I de östra landsdelarna beviljades
sålunda ännu mot medeltidens slut vissa (i Schlesien 16) års skattefrihet för
odling i skog. I större delen av de tyska länderna, där skogsallmänningarna
redan tidigt börjat att delas och äganderätten till dem eller förfoganderätten
till deras avkastning allt mer övergått till lands- och godsherrar, blevo
inskränkningar i rätten att uppodla och på annat sätt nyttja skogen allt mer
vanliga och stränga. Rätten att odla blev beroende av jordherrens eller hans
förvaltares medgivande. Rätten till bränsle och byggnadsvirke inskränktes
från 1300-talet allt mer, så att den avmättes efter behovet, under det att
avyttring till personer, som ej hade del i samfälligheten förbjöds; vidare
förekommo förbud att avverka vissa trädslag till bränsle, såsom ek och bok för
ollonens skull samt i alpländerna lärk- och cembratall, och till bränsle
förbjödos bönderna taga annat än sämre eller torr skog och vindfällen. I
sydvästra Tyskland var vid medeltidens slut vanligt, att avverkningen fick ske
endast efter anvisning av förvaltningsmyndigheterna och efter utstämpling.
Rätten att kola var också inskränkt till vissa privilegierade kolare och visst
antal kolningar, vilka vanligen skedde i gropar.
Avverkningen skedde ännu allmänt genom planlös blädning, vilken dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
