Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djurläkekonsten. Är 1769 inrättades en veterinärskola i Torino, en av de första i
Europa.
Får och getter höllos i alla delar av landet, mest i bergstrakterna, dit
också hjordar drevos från slätten på sommarbete. Fyra olika fårraser
omtalas: 1) norra Italiens småvuxna lantfår, som hade en rik men grov ull,
enligt A. Young till stor del av sträva hår; 2) Bergamorasen i Venetien
och Lombardiet, storvuxen, med naket huvud och hängande ögon och lång,
grov ull; 3) gentili, vilka förekommo blott i enstaka trakter i låglandet och
ej tålde bergsklimatet; samt 4) tesine, än ömtåligare och liksom den förra
med fin ull, som klipptes blott 1 gång om året.
För att förbättra aveln införde konung Karl Emanuel II år 1762
till Piemont 300 ädla spanska merinofår. Senare infördes upprepade
gånger avelsfår från Spanien, men framgången var ringa.
Fårskötseln i Italien avhandlades av Enrico Dandolo i Del governo
delle pecore spagnuole ed italiano (1804).
Getter höllos dels i städernas närhet, dels allmänt i större antal i norra
Italien, där de voro av samma slag som i närliggande delar av Schweiz.
Får och getter mjölkades, och av mjölken bereddes en simpel ost.
Svinaveln hade alltjämt trots skogarnas förödande stor omfattning
särdeles i södra Italien, där den lågbenta, nästan nakna, snabbvuxna,
lättgödda romanska rasen hade sitt förnämsta avelsområde, under det att
djuren i de norra landsdelarna voro av blandat slag, vita, grå och fläckiga
om varandra. Jämte skogsbete erhöllo de sin föda av olivkärnor och
allehanda avfall.
Silkesodling bedrevs huvudsakligen i de nordliga landsdelarna och hade
vid periodens slut en sådan omfattning, att en betydande export av siden
och silke ägde rum. Maskarna uppföddes inomhus på blad av den vita
mullbärsbusken. Uppdragningen av fröplantor av denna, vilka sedan
ympades med kvistar av ädlare, bladrikare sorter, var en särskild hantering,
och vid omkring 9 års ålder utplanterades de unga träden på fälten.
Biodling var allmän, men bedrevs mest i norra Italien. I Po-landet
brukades att kringföra samhällena uppställda på båtar på floden till platser
rika på blommor.
Skogarnas förödelse fortgick alltjämt, genom uthuggning och betningen,
som hindrade återväxten. Ännu i slutet av 1700-talet funnos dock i de delar av •
Appenninerna, som nu till största delen äro alldeles skoglösa, betydliga skogar.
På de fruktbara sluttningarna bestodo de mest av kastanjer, vilkas frukter
utgjorde befolkningens huvudsakliga föda och inkomstkälla, varjämte
gallring av torra grenar och träd lämnade dem bränsle. Dessa skogar
under-höllos i Toscana genom plantering i uppkomna luckor.[1] De högre
bergstrakterna voro här och var täckta med präktiga skogar av pinier och tallar,[2]
som lämnade byggnadsvirke och de förra dessutom till föda använda frön.
I de lägre trakterna funnos avsevärda skogar av ek och korkek, vilkas
ollon lämnade svinhjordarna en stor del av deras underhåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
