Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Tyskland. Österrike-Ungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mönstergård samt en läroanstalt för bonddöttrar, vilka sedan anställdes som
undervisare i övriga delar av riket. Hela det antal nybyggare, som Fredrik
den store skall hava utplanterat, beräknas till omkring 300,000. Vid
kolonisationen av dessa marker liksom i Ostpreussen och det till riket år
1772 förvärvade Westpreussen anlades gårdarna av växlande storlek, för att
en social blandning skulle uppstå, och de fingo sina ägor i ett sammanhang.
Ciårdarna utlämnades som ärftliga arrendegårdar. Bevattningsängar anlades
och stora skogsodlingar utfördes på sandhedarna.
Även i andra delar av Tyskland utfördes liknande kolonisationsföretag.
Så i Mecklenburg, där från 1753 bildades små ärftliga jordbruksgårdar
(Bündnerstellen) och efter 1800 husmansgårdar (Häuslerstellen). Så även
i den österrikiska monarkien, dit kolonister från Flandern inkallades.
I Ungern fortgick alltjämt upplåtelse av jord å storgodsens område
åt inkallade eller självvilligt tillströmmande kolonister från Tyskland
och omgivande slaviska landsdelar, varigenom spridda samhällen av
främmande nationalitet uppkommo bland den magyariska befolkningen. Dessa
kolonier voro dels bondesamhällen med större självständighet, än de vanliga
godsbönderna åtnjöto, dels arbetarebyar, vars medlemmar fingo
husmanslägenheter mot skyldighet att utgöra legodagsverken åt jordägaren.
BÖNDERNAS FRIGÖRELSE och bondejordbrukets höjande blev en
grundläggande del i det reformarbete, som vidtog, sedan ordnade
förhållanden åter inträtt. Detta arbete blev i huvudsak ett verk av för sina lands
ekonomi men även för bondbefolkningens upplysning och frihet nitälskande
furstar. Det möttes väl av motstånd ej blott från jordherrarna, för vilka
böndernas frigörelse närmast tedde sig som förlust av billig arbetskraft, utan
även genom böndernas obenägenhet för förändringar och rädsla för skifte och
utflyttning ur byarna, men sedan regeringsmakten nu vuxit, så att den
närmade sig envälde, kunde detta motstånd brytas.
I spetsen för reformarbetet gingo de preussiska monarkerna, vartill de
hade särskild anledning däruti, att böndernas ställning i de ostelbiska
landen var sämre än i kanske någon annan del av Tyskland. Reformernas
genomförande underlättades också därav, att så stor del av jorden tillhörde
kronodomänerna.
Redan i en Fleckan-, Dorf- und Ackerordnung av år 1702 uttalades, att
de underhavande skulle befrias från livegenskap, men först sedan de
gottgjort godsherren för hans rättigheter i deras gårdar. Mer på verkligheten
tillämpliga voro de reformer, som påbjödos av konung Friedrich
Wilhelm I (1713—1740), vilken införde en ordnad folkundervisning,
utjämnade skattebördorna, i det att han pålade skattskyldighet å de förut
skattefria adelsgodsen, samt genom förordningar den 16 jan. 1718 och 24 mars
1723 förordnade, att domänbönderna skulle vara fria från livegenskap och
erhålla ärftlig besittningsrätt till sina gårdar. De skulle fortfarande vara
underlydande under kronogodsen men med bestämda skyldigheter, som skulle
begränsas till vad de i äldre tid varit. Hans försök att påverka de adliga
godsherrarna till liknande medgivanden blev väl utan synnerlig verkan, men
även dessas bönders ställning förbättrades genom förbud mot deras prygling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
