Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överskottet till dem, särdeles på Östlandet, så att detta ej blott upphörde att
exportera ladugårdsprodukter utan även drog till sig en stor mängd
slaktboskap från Vestlandet. Redan före mitten av 1600-talet hade en avsevärd
införsel av ladugårdsprodukter till Kristiania börjat, och senare vidtog även
införsel av smör och ost från Danmark, England och Irland, så att Norge
vid slutet av 1700-talet var ett avgjort importland i avseende på
ladugårdsprodukter.
Denna utveckling avspeglar sig i å föregående sida anförda siffror för
antalet nötkreatur i förhållande till befolkningen, liksom däri att 1 nötkreatur
svarade mot 0,46 t:a utsäde i mitten på 1600-talet, 0,53 år 1723 och 0,6ö år 1835.
Kreatursantalet var dock mycket olika i skilda bygder. Kreatursrika voro
Trondhjemstrakten (vid 1700-talets slut i Strinden och Selbu t. o. m. 222
kreatur på 100 inb.), Vestlandets fjordtrakter (110—191) och flertalet
av-Östlandets dalbygder (150—160), varemot det relativa kreatursantalet var
lågt i Östlandets kusttrakter och på Sorlandet, delvis på grund av
betesmarkernas svaga beskaffenhet, delvis till följd av det stora antalet hästar, som
behövdes för skogs- och bergsbruket.
Vanligen hade man 2, stundom 3 sätrar (staaler), närmare bygden en
vaarstaal, som betades på försommaren och ofta fram på sommaren
lämnade skörd för lien, samt 1—2 ut- eller sommarsätrar längre från bygden.
Vid sätrarna funnos i vissa trakter, såsom Gudbrandsdalen, åtminstone från
1600-talet inhägnade »sæterlökker» (»sœterkveer»), vilka gödslades och
kunde lämna ett betydligt tillskott till vinterfodret.
Alla kor voro inställda till kalvning på våren, och sedan djuren hämtat
krafter vid bete hemma på åker och äng och vårbruket i huvudsak avslutats,
begav sig det mesta husfolket med alla kreaturen upp till vårsätern och
sedan vidare till sommarsätrar. Vissa bygder, som hade blott obetydliga
fjällbeten, förde sina kreatur till sådana i andra, stundom långt avlägsna trakter,
så t. ex. från Hedemarken till Valdres. Valdresborna brukade också att från
andra trakter köpa kreatur, som de under sommaren höllo i »fäläger», som
de icke behövde för sina mjölkkor, och drevo dem sedan på hösten söder
ut till andra bygder eller städer, där de sålde dem till slakt. Till hjälpfoder
under vintern brukades rätt allmänt lövfoder och renlav som samlats på
sommaren och hösten, och under hela vintern samlades björk-, tall- och
granris samt på våren rönnbark, å vilken kokades en styrkande lag åt
kreaturen. Även skav av bark av andra lövträd ansågs som en kraftig näring
och gavs i blandning med hö och halm, men blott mot våren, emedan nöden
då var störst och skavningen var så arbetsam, att man ej medhann att skaffa
sådant foder för någon längre tid. Hästgödsel hade gott anseende som foder
för nötkreaturen. I Väst- och Nordlandens kusttrakter fingo kreaturen jämte
litet hö huvudsakligen kokt fiskavfall och småfisk, tång och ljung.
Vinterfodret beräknades i Trondhjemstrakten i slutet av 1700-talet till
i medeltal 6 lass hö (om 10 voger = 180 kg.) och 15 voger (270 kg.) halm
till kreatur, som vägde 6—8 voger (108—144 kg.), och mjölkmängden till
6 liter i medeltal i 30 veckor = 1,260 l. per år. För kusttrakterna uppgives
vinterfodret lägre, ända ned till 2 lass hö och 1 lass halm. Avkastningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
