Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slotten, särdeles i mellersta Sverige, dit hovlivet och tjänstgöringen i rådet och
kollegierna drog adeln.
Ett tecken till den tillbakasatta ställning, bönderna under denna
stor-mannaväldets tid intogo i politiskt avseende, var, att deras representanter i
regel ej kallades till de s. k. utskottsriksdagar, som under 1600-talet i stor
utsträckning trädde i de allmänna riksdagarnas ställe. Den maktställning,
högadeln nått, grundade sig väsentligen på dess stora jordbesittningar. År
1652 beräknas 40 proc. av rikets mantal hava legat under frälset, och den
jord, det innehade såsom förläning, hava utgjort ungefär lika mycket.
REDUKTIONEN. Redan vid 1644 års riksdag hade yrkande framställts
om reduktion av de kronan avhända godsen och räntorna, och vid riksdagen
1655 beslöts på kunglig proposition, att alla olaga fång av kronojord skulle
återgå, alla kronan avhända gods på omistande orter återtagas eller återlösas
samt sådana gods, som givits med vidsträcktare arvsrätt än Norrköpings
riksdags beslut 1604, skulle förvandlas till »Norrköpings besluts gods», d. v. s.
innehavaren skulle söka ny stadfästelse av donationen av varje
nytillträdande konung, kronan äga företrädesrätt till återförvärv vid
ifrågakommande försäljning eller förpantning, samt godset ärvas blott på manslinjen
och vid dennas utslocknande återfalla till kronan. Tillika beslöts den s. k.
fjärdepartsräfsten eller att 1/4 av övriga efter Gustaf II Adolfs död
kronan frånhända gods skulle återgå till kronan, vilket dock för tillfället
jämkades så, att 1/4 av godsens ränta skulle betalas som kontribution intill
nästa riksdag, då saken borde slutligt avgöras. Den sålunda beslutade
reduktionens genomförande av Carl XI:s förmyndareregering blev allt mer
slapp, men efter nya och längre gående riksdagsbeslut åren 1680, 1683 och
1686 verkställdes den, som väl bekant är, av Carl XI med obillig stränghet.
Vid den sistnämnda riksdagen förnyade också konungen den av Gustaf I
gjorda förklaringen om kronans äganderätt till obyggda områden.
Genom reduktionen och införandet av konungens envälde bröts adelns
övermakt och räddades ägande- eller besittningsrätten till sin jord åt ett
stort antal skatte- och kronobönder. Carl XI upphävde också adelns
doms- och straffrätt mot sina godsunderhavande.
För jordbruket medförde dock reduktionen även mindre gynnsamma
verkningar, i det att den ruin, som därigenom träffade flertalet av de större
jordägarna, förlamade de strävanden till jordbrukets höjande, som i dessa haft
sina förnämsta målsmän, och detta under en tid, då den rådande
merkantilistiska uppfattningen om handelns och manufakturernas övervägande
betydelse gjorde landets regering föga benägen att verka för jordbrukets
förbättring.
Under Carl XI:s senare år var välmågan i landet i fortgående ökning,
tills från år 1695 en följd av år med dålig skörd inträffade, vilka under
1697—1698 medförde svår hungersnöd, särdeles i Norrland.
Det ekonomiska elände, vari riket råkade under Carl XII:s krigstid,
blev så mycket svårare, som till den stora förlusten av folk, som berövade
jordbruket större delen av dess kraftigaste arbetare, och de oerhörda gärder,
som medtogo folkets yttersta tillgångar, kommo stora förluster av kreatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
