Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - III. Den nyare tiden. 1500-1815 - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påbjudes plantering av hagar och lundar på skogfattiga hemman, minst 12 träd.
årligen på varje matlag samt fredning av de planterade unga träden.
I nu refererade skogsordning betraktades sålunda lands-, härads- och
sockenallmänningarna som kronans egendomar, vari allmogen ägde blott
begränsad nyttjanderätt, under det att byallmänningarna ansågos som
byarnas egendom, för vars bättre tillvaratagande dess delning mellan delägarna
ansågs önskvärd.
Särskild uppmärksamhet ägnades alltjämt åt ekskogen, vilken behövdes
för flottans skeppsbyggnad. En särskild förordning om den utfärdades den
10 jan. 1746, och 3 år senare utgav amiralitetet Underrättelser till någon
anledning vid eke- och furuplanthagars anläggande. Sådana plantskolor
började också att anläggas här och var.
Först genom förordning den 21 febr. 1789 erhöll skattebonde full
äganderätt till sin skog med undantag av för kronan behövliga ek-, bok- och
storverksträd.
Även i de kort efter varandra utfärdade skogsordningarna av den 10 dec.
1793 och 1 aug. 1805 kvarstod sistanförda bestämmelse, och att hemmanets
skötsel skulle vara underkastad uppsikt, så att dess bestånd och
skatteförmåga ej äventyrades. Oskiftade skogar finge avverkas endast, då alla
delägarna enades därom. Nyttjanderätten till lands- och häradsallmänningar,
vilka ej finge delas, tillhörde jordägarna, men deras vård och förvaltning var
anförtrodd åt länsstyrelsen, hos vilken jordägarna ägde begära utsyning men
blott i den mån de ej ägde nödigt virke på egen skog, utan att detta berodde
på vanvård.[1] Sockenallmänningar fingo med K Bfdes tillstånd delas. Över byallmänningar ägde byamännen fri förfoganderätt, och
de fingo delas, om de hade den storlek, att det blev minst 4 tld per
hemmantal.[2]
Samtidigt med att sålunda skogens vård allt mer beaktades, ägnades
också uppmärksamhet åt dess tillgodogörande. Redan Gustaf I verkade
för införande av vattendrivna sågverk (»sågkvarnar»), och sedan sådana
börjat anläggas, togs, såsom redan nämnts, vid regleringen av rätt till
skogsavverkning hänsyn till dessas behov av virke. Även behovet av flottning
beaktades. I 1734 års lags kap. 20 byggningabalken intogs bestämmelse om
kungsådra i överensstämmelse med äldre rättsregler; härmed avsågs
närmast skydd för fiskens gång, men även möjligheten till flottning. I ett k.
brev 1739 till landshövdingarna anmanades dessa att tillhålla krono- och
jägeribetjänte att göra sågverk all skälig handräckning, som kunde behövas
för deras flottningar och vid andra tillfällen. I de k. resolutionerna om
anläggning av sågverk »med fina holländska blader» vid Kramfors 1740 och
Lo 1744, omnämnes deras flottning i Ångermanälven från skogarna längst
upp mot fjällen, vilka anvisades dem till stockfångst. Först i fiskestadgan
den 14 nov. 1766 och tillägg därtill av den 21 jan. 1771 intogos stadganden
om flottning i lagen.
Då flottningen allt mer föranledde tvister, utfärdas k. brev om
flottningens ordnande, 1809 för Värmland och 1811 för alla län, där flottning
förekom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
