Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gödslingsbehov även på samma jord ofta betydligt avviker från dess
näringsbehov, så att i allmänhet en växt, som behöver upptaga mycket av ett visst
ämne, också har stor förmåga att tillgodogöra jordens behov av samma
ämne.
Vidare har ådagalagts[1], att upptagandet av de olika näringsämnena icke
sker parallellt med växtens tillväxt utan olika för olika näringsämnen och
olika skeden av plantans utveckling. På grund därav blev det regel att ej
blott lämpa gödslingen efter växtslagets gödslingsbehov utan även så vitt
möjligt tillföra växten gödsling så, att näringen finnes till förfogande vid
den tid, då växten har största förmåga att upptaga densamma. Det har
därför, enligt av Paul Wagner först angivna regler för en rationell
gödsling blivit vanligt att giva lättlösliga näringsämnen kort före sådden och
t. o. m. i flera givor under växttiden samt blott för samma gröda, men
däremot gödselmedel, som långsamt gå i lösning, i förråd för flera grödor.
Likaså lättlösliga gödselmedel företrädesvis åt sådana växter, som behöva
upptaga näringen på kort tid, men svårlösligare åt dem, som fortsätta
näringsupptagandet under längre tid, varigenom en bättre ekonomi med
gödslingen kan ernås.
Konstgödsel. Då Liebigs lära, att kroatursgödseln kan ersättas av de
mineralämnen, som utgöra växternas näring, först offentliggjordes, hade
man redan ett stöd för densamma i erfarenheten om flera olika slag av
konstgödsel. Bengödsling hade sedan senare delen av 1700-talet med stor
framgång använts i England (sid. 318), dit en stor införsel av ben från det
övriga Europa ägde rum. För att befordra benens upplösning förordades i
Tyskland deras »fermentation» genom kompostering under befuktning med
urin, men 1843 började engelsmannen J. B. Lawes att tillämpa den redan
1840 av Liebig föreslagna kraftigare upplösningen genom behandling
med svavelsyra, och sålunda berett »upplöst benmjöl» eller superfosfat vann
snart en stor spridning. Det genom krossning beredda benmjölet var ännu
mycket grovt och därför mindre verksamt, men genom den av James
Blackhall år 1850 införda ångbehandlingen av benen för att utdraga
och tillgodogöra deras fett och limämne blev en finfördelning av benen
möjlig, vilken blev vanlig vid fabriksmässig beredning av benmjöl.
Kalisalpeter hade redan på 1600-talet omtalats som ett kraftigt gödselmedel
men på grund av sitt höga pris ej fått någon vidare användning som
sådant. Då natronsalpeter från de nyupptäckta lagren i Chile visat lika god
gödselverkan som kalisalpetern, hade införseln av detta salt och dess
användning för gödsling sedan år 1830 år för år ökats.
Samtidigt hade svavelsyrad ammoniak beredd ur reningsvattnet vid
lysgasberedning börjat användas för gödsling. Även guano, eller fossila
lämningar av havsfåglars spillning, varav väldiga lager upptäckts vid
Sydamerikas västkust, och som infödingarna sedan gammalt använt som gödsel,
började också på 1840-talet införas först till England och snart därefter till
andra europeiska länder. Den guano, som först infördes, kom från regnlösa
trakter i Peru, varav dess namn Peruguano, och hade sin halt av kväve väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
