Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den jord, som de förut brukat, eller viss del därav, som i regel skulle vara
tillräcklig för brukarens uppehälle, mot viss avgift till godsägaren. Där
bondkommuner (mir) funnos, tilldelades jorden dem och icke de enskilda
bönderna, och jordtilldelningen beräknades efter mirens antal av manliga
medlemmar vid senaste folkräkning (»revisionssjälar»). Sedan uppdelades
byjorden på gammalt sätt i de olika lotter (nadiels), som tillkommo de
särskilda familjerna. I det hela utgjorde den bönderna tilldelade jorden lika
mycket, som de förut brukat. Avgälden (obrok) vilken växlade mellan 1 och
2 rubel per deciatin, kunde, om godsägaren gick in därpå avlösas genom
betalning av 162/3 gånger dess belopp; härav förskotterade staten 75—80 proc.
som amorteringslån att betalas av miren genom 6 % annuitet under 49 år.
Resten av avlösningssumman skulle bonden själv betala godsägaren, men
om denne påyrkat avlösningen, bortföll denna skuld. Då många restantier
uppstodo, nedsattes avgäldssumman år 1881 med omkring 1/4. Avlösningen
fick genast stor omfattning, och då den år 1883 blev obligatorisk, hade redan
86 proc. av bondjorden övergått i böndernas ägo.
På statsdomänerna och apanagegodsen fingo bönderna på liknande sätt
besittningsrätt till sin jord mot avgäld, och egendomsrätten skulle lösas med
avgäldens 20-dubbla belopp, varav blott 1/5 behövde betalas kontant och
resten fick amorteras på 20 år. Denna avlösning blev först år 1887
obligatorisk för domånbönderna. Är 1905 efterskänkte kronan återstoden av
avlösningsskulden.
På detta sätt övergick bondjorden till allra största delen snart i böndernas
ägo. Av rikets omkring 400 milj. deciatin jord tilldelades nära 111 milj.
bönderna, under det att omkring 70 milj. förblev adelns egendom och
återstoden, till större delen stora skogar, statens. År 1877 ökades tilldelningen
åt bönderna ytterligare, och därjämte ha de senare förvärvat sig ännu mera
jord, huvudsakligen genom köp från adelsgodsen, så att bondjorden vid tiden
före världskriget uppgick till omkring 169 milj. deciatin eller i medeltal 14
deciatin per hushåll, växlande mellan 65 deciatin i Olonetz och 3—8 i
Podolien.
Bondekommunen, miren, som blev ägare till största delen (omkring 84
proc.) av den bönderna tilldelade jorden och solidariskt ansvarig för å
densamma vilande avgäld, amorteringar och skatter, förblev tills vidare
oförändrad. Den periodiska nyfördelningen av byns jord för att giva
nytillkomna »själar» dem tillkommande jordlott, skulle enligt lag 1893 ej ske
oftare än vart 12:e år och skedde mångenstädes än mer sällan. Ängen
fördelades vanligen årligen strax före slåttern eller gjordes denna gemensamt,
varefter höet delades. Delägarna hade alltjämt sina tegar i byåkern. Betet
och den ringa mängd skog, som tillföll bönderna förblev allmänning. Miren
kunde visserligen med 2/3 majoritet besluta att dela jorden mellan de manliga
medlemmarna till fullt enskild egendom, men detta förekom sällan.
Liksom bondkommunen bibehölls även familjekommunionen som en
ekonomisk enhet. Dess gemensamhet i ekonomiskt ansvar medförde, att en
bonde ej ägde rätt att vistas på annan ort utan skriftlig tillåtelse (pass) av
miren och kunde hemkallas för att deltaga i fullgörandet av familjens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
