Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Bokhara till södra Ryssland. För övrigt tillhör fårstammen såväl där
som i de övriga landsdelarna de småvuxna hedfåren, vilka även de lämna
största inkomsten i skinnen. Bland dessa pälsfår omtalas
romanowskaja-rasen som den bästa. I de sydvästra trakterna höra fåren till den vita,
långulliga valachiska rasen. År 1802 började merinofår införas från Böhmen
eller Sachsen, och med stöd särskilt av en stamhjord på den anhaltska
kolonien i det tauriska guvernementet vann denna ras, i ren- och blandavel,
stark utveckling i Sydryssland, så att den år 1900 beräknades utgöra 1/5—1/3
av det europeiska Rysslands hela fårstock. De införda djuren voro av
elektoral- och negretti-typ (mest till Polen), men senare ha även djur av
Rambouillet-typen införts till Sydryssland. Förädling till högre levande vikt och
större ullrikedom har länge ägt rum beträffande merinofåren och vid slutet
av 1800-talet även av de inhemska raserna.
SVINAVELN har fått sin största omfattning i Lillryssland, vars fläsk
åtnjuter gammalt anseende, och därnäst i de mellanryska guvernementen
Kursk, Voronets och Orel. De inhemska svinen tillhöra dels det lilla
kortörade skogssvinet, som är spritt över hela det europeiska Ryssland, och
dels det långörade hussvinet, som finnes huvudsakligen i de västra
gränsguvernementen. Därjämte finnes det för sydöstra Europa egendomliga
krus-håriga svinet på Krim samt i Kaukasien en tämligen småvuxen, mestadels
svart svinras med långa hängande öron, mycket långt tryne, högbent med
skarp rygg och tät grov borst.
Under 1800-talet ha även utländska raser införts, huvudsakligen engelska
men även kinesiska och japanska. Av de förra omtalas först en kallad
Prince Albert, såsom lämplig för korsning med de inhemska raserna, men
senare även Berkshire och Yorkshire.
Gödningen sker i de västra guvernementen mest med avfall från
stärkelsefabriker och mejerier, i Lillryssland med spannmål.
De ryska lantmännen hämta en avsevärd inkomst från sina svin genom
tillvaratagande och försäljning av borst, som företrädesvis hämtas från de
oförädlade skogssvinen, och utgör en stor försäljningsartikel till
borstbinderierna.
FJÄDERFÄAVEL. Höns, gäss, ankor och kalkoner uppfödas i stor mängd
i alla de delar av riket, där klimatet är gynnsamt därför. Exporten av ägg
har under senare årtionden tagit en ofantlig stor omfattning, år 1898 för
32 miljoner guldrubel, och även av slaktade höns är utförseln avsevärd.
MJÖLKHUSHÅLLNINGEN var intill 1870-talet inskränkt till smör- och
ostberedning till husbehov och enligt gamla metoder. I Bessarabien, Krim
och Kaukasien förekom blott ostberedning av fårmjölk och hos kirgiserna
beredning av kumys av stomjölk. Vid enstaka herrgårdar i rikets västra
delar hade yrkesmässig ystning börjat med inkallade schweizare som
meje-rister. På 1860-talet gjorde N. Werestschagin ett försök att förena
bönderna i de centrala storryska guvernementen om gemensam ystning, men
de mejerier han inrättade hade ringa framgång. Regeringen visade saken
sitt intresse genom att inrätta en ysteriskola. På 1880-talet började
mejerihanteringen att gå framåt tack vare införseln av mjölkcentrifuger och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
