Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 746 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Till brännings och svednings upphörande har även lagstiftningen bidragit.
Svedjebruket inskränktes genom förordningen den 1 aug. 1805 och 2 mars
1819, vilka gjorde svedjande å sandmo, bergaktig och stenbunden mark
beroende av myndigheternas medgivande, och i de nya arrendelagarna (sid. 741)
infördes förbud för arrendator att svedja och bränna jord utan jordägarens
medgivande.

Fig. 168. Carl v. Feilitzen.

Nyodlingen hade under 1700-talet i främsta rummet hänvisats till kärr
och mossar, och även under förra delen av 1800-talet förekommo
odlings-företag å denna mark och framställdes förslag om
särskilda metoder för denna odling.[1] Framgången
var dock ringa, ända tills man i mineralisk
konstgödsel fick medel att framkalla och underhålla
fruktbarheten å dylik jord. Sedan och särdeles
från 1880-talet har kärr- och mossodling fått allt
större omfattning, så att nyodlingen från denna tid
huvudsakligen varit av denna art. Förtjänsten
härav och av utbildandet av en rationell
mossodlingsmetod utan bränning tillkommer i främsta
rummet den på initiativ av bergsingenjören Carl
v. Feilitzen (1840—1901) år 1886 bildade
Svenska mosskulturföreningen, vilken genom sin
försöksverksamhet å försöksgården Flahult i
Småland och å talrika försöks- och
uppvisningsfält samt genom undersökningar och
rådgivning fortfarande leder utvecklingen av denna odling.

TORRLÄGGNINGEN av jorden hade tidigare varit föga beaktad. I 1734
års lag föreskrives endast, att avloppsdike i oskift mark bör vara 2 alnar brett,
1 aln djupt och 1 aln i botten samt skårdiken, d. v. s. tegdiken, hava samma
djup men 6 kvarter dagbredd och 3 kvarter bottenbredd, varvid sålunda
hänsyn tagits huvudsakligen till ett hastigt avledande av ytvatten men föga
till sänkning av grundvattnet. Ofta saknades också i 1800-talets förra del all
avdikning, vilken ersattes av fårorna mellan högt sammanplöjda tegar, och
där diken funnos, voro de grunda, oregelbundet sönderstyckande jorden och
ofta utan avlopp. I början av århundradet förekom fråga om avdikning
huvudsakligen i samband med förslag om nyodling av sanka marker.

Den för rådgivning vid dylika företag inkallade engelsmannen George
Stephens (sid. 728) tillämpade här den i hans hemland vanliga öppna
avdikningen samt Elkingtons system (sid. 318) att uppsöka och avskära
vattenådrorna och att genom borrhål bereda avlopp för vattnet, s. k.
vertikaldränering.[2]

Täckdikning infördes från 1840-talet i fullkomligare form efter engelskt
mönster med ledningssystem av dikesrör i stället för de förut brukade
enstaka dikena med en bottenränna av flata stenar, vilken täcktes med småsten,
eller med virke, täckt med torv eller halm. Den nya täckdikningsmetoden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>