Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försöksanstalten). I Norrland har den stora tillgången på överårig" skog givit
avverkningen formen av ordnad timmerblädning med övervägande uttagande
av sågtimmer. I södra och mellersta delarna av landet började i slutet av
1800-talet användas s. k. rationell blädning eller luckhuggning, förordad av
Uno Wallmo, vid vilken avverkningen börjar å små luckor, som
utvidgas i den mån återväxt uppstår under ständigt beaktande av de enskilda
trädens beskaffenhet, så att välformade träd bevarades, tills de nått
lämpligaste avverkningsålder.
FISKE. Den år 1766 utfärdade allmänna stadga och ordning för rikets
havs-, skärgårds-, ström- och insjöfiske var visserligen ännu gällande, men
dess stadganden, syftande till att hindra fiskets förödande, beaktades föga.
De återupplivades därför genom en ny fiskeristadga av den 29 juni 1852,
enligt vilken dessutom lades i länsstyrelsernas hand att efter vederbörande
fiskevattendelägares hörande fastställa av dessa träffade överenskommelser
angående fisket och att därutöver utfärda förordningar rörande detta. Under
den följande tiden bildades på grund härav i många orter under
länsstyrelsens medverkan fiskeriföreningar och utfärdades bestämmelser angående
fiskets utövande.
Sedan riksdagen år 1863 beslutat, att fiskeriärendena med undantag för
havsfisket i Bohuslän skulle handhavas av Lantbruksakademiens
förvaltningskommitté, och att för dessa ärenden skulle inrättas en
fiskeriintendentsbefattning med 2 assistenter, kommo dessa tjänstemän att i själva verket
utgöra en fiskeristyrelse, tills denna år 1889 lades under Lantbruksstyrelsen.
För meddelande av upplysning och råd rörande fiske och tillsyn av gällande
stadgars efterlevnad tillsattes småningom fiskeritillsyningsmän, vilka i
allmänhet lydde under lokala styrelser tillsatta av hushållningssällskap eller
landsting, vilka också anslogo medel till härmed förenade kostnader.
Styrelsens uppmärksamhet ägnades huvudsakligen åt åstadkommande av stadgar
för fisket och dess vård i särskilda orter, där sådana ännu saknades, med det
resultat, att dylika stadgar vid 1870-talets början voro av vederbörande
länsstyrelser utfärdade för så gott som alla rikets skärgårdar, laxälvar och
sjöar,[1] huvudsakligen gående ut på förbud för sådant fiske, som hindrade
fiskens lek eller utödde ungfisken. Därjämte fortgick alltjämt vetenskapliga
undersökningar rörande de olika fiskarternas förekomst och levnadssätt för att
vinna en rationell grund för lagstiftningen och ledning för fiskets anordning.
I den den 30 dec. 1880 utfärdade vattenrättsförordningen intogos
bestämmelser till skydd för fisket mot intrång av vattenbyggnader för fiskens fria
gång i.vattendragen och mot dessas förorening genom avfall och tillika i den
samma dag utfärdade fiskestadgan förbud mot flottning av obarkat virke i
flottled utan att k. befallningshavande medgåve undantag från detta förbud.
Enligt kungörelse den 2 okt. 1885 får granvirke i allmänhet flottas obarkat i
Dalälven och nordligare vattendrag, och i lag om flottning den 19 juni 1919
medgavs rätt till flottning av obarkat timmer, som beräknas vara avslutad
samma år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
