Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Chile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetskraften vid jordbruket består fortfarande till stor del av genom
kontrakt bundna brukare till arbetarelägenheter på 4—5 hektar jord. Dessa
(inquilinos) äro jämte sina familjemedlemmar arbetsskyldiga på godset mot
daglön och kost under arbetsdagen.
Jordbruket har sedan 1800-talets mitt varit i kraftig framgång, vartill
förtjänsten i väsentlig mån tillskrives det år 1856 bildade nationella
lantbrukssällskapets initiativ och verksamhet för spridande av kunskap. Efter
dess förslag inrättades på 1860-talet en lantbruksskola och infördes
jordbruksundervisning vid universitetet.
Skördarnas stegring till skördetal av omkring 12 dt. vete och 16—20 dt.
korn per hektar tillskrives till väsentlig del utsträckningen av
fältbevattningen i det torra mellersta området. Från floderna ledes vattnet genom
omkring 400 huvudkanaler ut över fältet, och vattentillgången regleras
genom stora behållare. Även åt torrläggning av sanka marker har på senare
tid ägnats stor uppmärksamhet.
Bevattningen sprider ett befruktande slam över fälten, varför gödsling
där ansetts onödig, men även på icke bevattnade fält är gödslingen mycket
försummad, och jordens fruktbarhet underhålles genom vart annat år
återkommande trädning samt askan efter förbränningen av åkrarnas växtlighet
av ogräs och buskar samt kornhalmen. På de bevattnade fälten omväxlar
vete vanligen med hackrensade växter: potatis, trädgårdsbönor, majs, ärter,
meloner och allehanda grönsaksväxter.
Jordens bearbetning var intill nutiden mycket bristfällig, det gamla
romerska årdret var vanligen det enda redskapet, och bearbetningens grundhet
gjorde harv och vält obehövliga. Alltsedan 1870-talet ha emellertid moderna
europeiska redskap allt mer kommit i användning.
Vete utgör landets viktigaste gröda och odlades redan i början av
1800-talet över landets behov. Överskottet utfördes förr huvudsakligen till Peru
och andra grannländer men går numera mest till Europa. Näst vete odlas
mest korn, såväl tvåradigt skalkorn som naket korn, och användes mest till
maltberedning men även till hästfoder. Därnäst i betydelse kommer majs,
som odlas i många olika sorter. Potatis odlas allmänt och utgör den
huvudsakliga grödan och födan på Chiloê-ön. Hampa och lin odlas jämförelsevis
föga, den senare för tåga endast i bergstrakterna.
Lucern (alfalfa) infördes på 1700-talet. Den var intill senare delen av
1800-talet den enda odlade grönfoderväxten och har fortfarande den största
betydelse som betesväxt i det norra och centrala bevattnade området, men
därjämte har i senare tid börjats odling av rödklöver i de södra icke
bevattnade odlade trakterna. Hö, särdeles av lucern, pressat i balar är en viktig
försäljningsvara, som går till gruvtrakterna och hela kontinentens västra
kuststräcka.
I det södra, regnrika landet födas kreaturen helt och hållet på bete.
Vinodlingen infördes visserligen kort efter landets besittningstagande av
spanjorerna men fick större betydelse först sedan omkring 1800-talets mitt
ädla franska sorter, av såväl Bordeaux- som Bourgognetyp, samt behandling
av vinet efter franska metoder införts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
