Lantmannens uppslagsbok / 181 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bränsle - Bräss - Brödbagge - Bröst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

maskinens amortering växla mellan i och 2 kr.
per lm³ ristugg, som väger omkr. 220 kg. av
färskt barrträdsris och 150 av väl sommartorrt
sådant. Från grövre slanskog kan vikten per
1m³ stiga till 300 kg. för färskt och ungefär 225
kg. för sommartorrt. 1 ton prima eng. ångkol
motsvarar ungefär 19.5 lm³ färskt
barrträdsristugg och ner till 10 lm³ trätugg från slanskog
av grövre dimensioner.

Ribbved, som tillverkas av vid försågning
uppkomna bakar och kantribb, kapas, travas
och försäljes enl. samma grunder som vanlig
kastved. Dess fastmasseprocent brukar hålla
sig omkring 45 %, varför dess värde i
förhållande till prima kastved av barrträ kan anses
ligga omkring 60 %.

Sågspån försäljes och uppskattas
vanligen efter rymd. 1 m³ sågspån av tall och gran
väger i rått tillstånd efter flottat virke ungefär
300 kg. och i torrt tillstånd omkring 180 kg.
Dess fastmasseprocent ligger omkring 30 %.
Sågspånens huvudsakligaste användning torde
vara som bränsle i särskilt konstruerade
sågspånsugnar, varvid 1 ton ångkol beräknas
motsvara 17 kbm. färsk sågspån. Den har därjämte
stor användning som isoleringsmaterial,
trossbottnar, väggfyllningar m. m. Av vissa träslag,
som ek, men även bok och björk, användes
den i rökerier. Sågspån av björk användes
bland annat till framställning av trämjöl för
sprängämnesfabrikation (bindmedel
innehållande luft).                G. Lg.

Bräss är den populära benämningen på ett
i främre bröstkorgsöppningen beläget,
körtelliknande organ (tymus), vars tillvaro i
funktionsdugligt skick är begränsad till foster- och
tillväxtperioderna. Det ligger nedanför och
vid sidorna av luftstrupen och sträcker sig från
området framför hjärtsäcken mer eller mindre
långt uppåt halsen. Det är rikligt försett med
blodkärl och är genom bindväv uppdelat i
smärre partier, som till sin finare byggnad nära
likna lymfkörtlar (se Lymfa). Den övervägande
celltypen är samma form av vita blodkroppar,
som förekommer i lymfkörtlarna. Sedan
djurets utveckling är avslutad, tillbakabildas
brässen, och dess karakteristiska vävnad
ersättes i stor utsträckning med fett. — Från
kemisk synpunkt utmärkes organet av stor
rikedom på huvudsakligen vid histon bundna
nukleinsyror (se art. Äggviteartade ämnen).
— Om dess verksamhet känner man mycket
litet. Att det i likhet med »lymfoid» vävnad
i allmänhet (se Bindväv) tjänstgör som
bildningsplats för vita blodkroppar, anses visat.
Vidare torde b., i likhet med vissa andra
organ för »inre sekretion» (d. v. s. avsöndrande
av verksamma beståndsdelar direkt till blodet),
såsom sköldkörteln och hjärnbihanget, ha
betydelse för de processer, som betinga
utveckling och tillväxt. — B. av kalv användes som
näringsmedel (delikatess). Stundom hör man
bukspottkörteln benämnas »bukbrässen» eller
»nedre brässen» — detta organ har emellertid
varken med avseende på byggnad eller
funktion något gemensamt med den egentliga
brässen.                *

Brödbagge, Sitodrepa panicea L., en 2—3
mm. lång, oval, kullrig, roströd skalbagge som
förekommer inomhus, särskilt i bagerier,
bröd- och matvarubodar. Den angriper såväl
fullbildad som larv allehanda växtämnen,
särskilt hårt bröd. Där större förråd av sådant
lagras längre tid, blir den stundom ett svårt
skadedjur. Larverna äro vita, med brunt
huvud, starkt krumböjd, fet kropp med ytterst
små fötter. B. kan bekämpas genom angripna
föremåls desinfektion med t. ex. cyanväte eller
genom upphettning till 80—90° C.                A. T—n.

Bröst kallas i ytterläran den del av bålen,
som har revbenen till underlag och framtill
mot bogen begränsas av en lodrät linje från
bakre skulderbladsvinkeln, uppåt av ryggen
och bakåt av buken, samt vars nedre rand
bildas av bröstbenet. Se fig. vid art. Häst.
Efter bröstets form sluter man till b.-hålans
rymlighet och andningsorganens utveckling.
Ett gott djup och god bredd är alltid en
förtjänst, då de angiva en rymlig bröstkorg
med väl utvecklade andningsorgan samt tyda
på rationell avel, kraftig utfodring och god
motion under uppväxttiden och därmed på
en sund och kraftig kroppsbyggnad.
Djupet är avståndet från ryggens övre rand
till b.-benet, mätt efter en lodrät linje från
bakre skulderbladsvinkeln; det brukar även
angivas genom skillnaden mellan höjden över
manken och avståndet från b.-benet till
marken strax bakom frambenen, vilket dock är
mindre lämpligt, ty måttet blir då beroende
mera på mankens höjd, som ej inverkar på
brösthålans rymlighet. B.-djupet angives hos
hästen i allmänhet vara lika med halva höjden,
vilket dock endast hästar av de tyngsta raserna
fylla. Enligt v. Nathusius utgör b.-djupet i
proc. av höjden:

	hingst	sto
hos engelskt fullblod	46.5	48.2
hos lättare halvblod (o.preuss.)	47.5	48.0
hos tyngre halvblod (hannover)	47.7	48.9
hos belgier	48.9	51.1

eller i medeltal för hästar av ridhästtyp 48 och
för tyngre arbetshästar 49.7 %.

Hos nötkreatur utgör b.-djupet hos mer
allsidigt utvecklade raser omkring 50 % av
höjden, hos svensk Ayrshire 55.4 hos kor och 57
hos tjurar, hos rödbrokig sv. ras 54.5 hos kor
och 58.1 % hos tjurar.

Bröstets bredd beror huvudsakligen
på revbenens välvning men påverkas även av
hullet och hudens tjocklek. Bredden mätes
vid bakre skulderbladsvinkeln och bör (enligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>