Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kalciummonofosfat (superfosfat)
vattenlösligt;
kalciumdifosfat, olösligt i vatten, lösligt i
svagt sura vätskor och ammoniumcitrat
(»citratlösligt»);
kalciumtrifosfat, olösligt i vatten, m. l. m.
svårlösligt i svagt sura vätskor;
kalciumtetrafosfat, olösligt i vatten, lösligt
i 2 % citronsyra och andra svagt sura
vätskor (»citronsyrelösligt»);
kalium- och natriumfosfat, lättlösliga i
vatten;
magnesiumfosfat, åtföljande kalksalten,
samt
järn- och aluminiumfosfat, mycket
svårlösliga.
Mineralfosfat. Av fosfathaltiga
mineral förekommer apatit, en förening
av trifosfat, klorid och fluorid av kalcium,
3Ca3(PO4)2 + CaClFl, allmännast i naturen. Den
är en vanlig inblandning i urberget men
förekommer sällan i så stora och rena massor, att
den är brytvärd. Vid urbergets förvittring
övergår den i den därvid uppkomna jorden och
är sålunda det huvudsakliga upphovet till de
lösa jordlagrens fosforsyrehalt. I Sverige finnes
apatit i största mängd inblandad i en del
järnmalmer, vid vars färskning den övergår i
slaggen, som därför används för beredning av
fosforsyregödsel (se Thomasfosfat). I geologiskt
yngre formationer förekomma mångenstädes
betydliga lager av orent kalciumfosfat (fosforit),
delvis bildade av djurben (osteoliter) eller
träck (koproliter). Fosforit är funnen i
silurformationen i Skåne och Dalarne, men alltför
fattig för att med fördel kunna tillgodogöras.
Rika fosforitlager förekomma i Tyskland
(Nassau-, Lahn-, f.), Belgien (Ciply-f.), Frankrike
(Somme-f.), Algier och Tunis samt i Förenta
staterna, i synnerhet i Florida. Brytningen av
dylika f., även kallade råfosfat, har under
1905—14 i medeltal för år uppgått till: i
Förenta staterna 2,633,000 ton, Tunis och Algier
1,670,000, Frankrike 378,000, Belgien 185,000,
å olika oceanöar 340,000 eller sammanlagt
5,200,000 ton.
I de lösa jordlagren förekomma f. i
mycket små mängder, härrörande dels från
det vittrade stenmaterialet, dels från lämningar
av växter och djur. I sanka jordlager
förekommer stundom ett blåaktigt jordartat f.,
vivianit eller blåjord (se d. o.). På jordens
fruktbarhet inverkar dennas halt av för
växterna tillgängligt f., som vid jordanalysen beräknas
som fosforsyreanhydrid, P2O5. I fruktbar
mineraljord brukar den sålunda bestämda
fosforsyrehalten uppgå till 0.10—0.15,
motsvarande 3,000—4,500 kg. per ha. till 20 cm. djup.
I kärr- och mossjord är fosforsyrehalten lägre,
men enligt Hj. v. Feilitzen bör den i 12 %
saltsyra lösliga fosforsyran i samma jordmängd
uppgå till minst 500 kg. för att tillfredsställa
grödornas behov. Denna vid jordanalysen
funna fosforsyran är delvis mindre lättlöslig till
följd av fosforsyrans starka absorption i
jorden, och utöver den vid analysen lösta
fosforsyran innehåller jorden i de använda
lösningsmedlen olösliga fosforföreningar, vilka vid
fortgående vittring och multning bliva
tillgängliga för växterna. Bränning eller t. o. m.
blott upphettning ökar den i organiska och
kolloidala ämnen bundna fosforsyrans
tillgänglighet som växtnäring. Den
absorberade fosforsyrans löslighet växlar
med jordens innehåll av baser. Fosforsyran
bindes nämligen av kalcium i jämförelsevis
lätt-, av järn- och aluminium i svårlöslig form.
En tillfredsställande kalkhalt är därför
fördelaktig för jordens bördighet, under det att hög
halt av järn- och aluminiumföreningar medför
låg halt av lättlöslig fosforsyra, desto mer som
så sammansatt jord vanligen är bildad av
fosforsyrefattiga stenarter och därför tacksam
för fosforsyregödsling.
Jäsning av organiska ämnen har i en del
försök funnits öka fosfats löslighet, i andra ej.
Antagligen medför jäsning denna verkan, då
syror (kolsyra, mjölksyra, smörsyra) bildas, men
icke då basiska jäsningsprodukter (ammoniak)
uppkomma. Inblandning av råfosfat i stallgödsel,
vilket stundom förordas, medför sålunda
antagligen icke ökad löslighet, förrän gödselns
brinning hunnit över ammoniakbildningens
stadium. Fysiologiskt sura salt öka fosfatens
löslighet. På grund av fosfatens mycket
växlande löslighet giver den kemiska analysen icke
säker ledning för behovet av
fosforsyregödsling, utan detta utrönes säkrare genom
gödslingsförsök, som böra fortgå flera år.
Jordens fosforsyrebehov kan
bedömas efter laboratorieundersökningar dels
på grund av jordens reaktion, i det att sur
reaktion säkert tyder på fosforsyrebehov, dels
genom bestämning av jordens
mannitsönderdelande förmåga, vilken av Harald Christensen
visats alltid vara mycket ringa hos sur jord
och stå i direkt förhållande till jordens halt
av tillgänglig fosforsyra. (Tidskr. f. Planteavl.
Bd. 28.
Fosforsyregödsling. För växterna
är fosforsyra ett viktigt näringsämne, men de
kunna upptaga blott en mindre del, vanligen
blott 1 % eller mindre, av jordens halt av detta
ämne, och detta räcker ej för framalstrande
av rika skördar. Då dessutom stallgödsel är
fattig på fosforsyra i förhållande till innehållet
av kväve och kali, är tillförsel av f. genom
konstgödsel i regel fördelaktig, särdeles vid
odling av mognande grödor. På mull- och
torvjord, som är rik på kväve men fattig på
fosforsyra, är årlig tillförsel av detta ämne en
nödvändig förutsättning för lönande grödor. Om
utvecklingen av fosforsyregödslingen, se
Konstgödsling. För år 1910 beräknades hela
förbrukningen av f.-gödslingsmedel i Sverige
till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>