Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grimma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Grundläggning. Byggnadens grund är den
del av byggnaden, som är mest utsatt för
förstöring, varför grundläggningsarbetet bör
utföras med stor omsorg och med erforderlig
hänsyn till rådande förhållanden. Till grunden
bör användas sten, som icke tager .någon skada
av fuktighetens inflytande, såsom gråsten,
betong o. dyl. Att, som förr var vanligt,
uppföra byggnader på ovan jord liggande
bärstenar eller sockel, är förkastligt, emedan dessa
rubbas av tjälen, varmed följer ojämn sättning
av byggnaden samt sprickor och otätheter.
Grundmurarna skola alltid nedgå så djupt,
att tjälen icke kan nedtränga under dem. Den
frostfria gränsen räknas i södra Sverige 90 cm.,
i mellersta 120 cm. och i norra 150 cm.
Dessutom måste murarna, om marken är av lös
beskaffenhet, jämväl neddragas, tills erforderlig
fasthet anträffas. Där berg anträffas, lägges
grunden direkt på detta efter föregående
planhuggning, där så erfordras. Grundmur kan
antingen läggas av gråsten eller gjutas av
betong. Stenen lägges vanligen med kallmur för
trähus men i bruk för stenhus. I båda fallen
utestänges kölden bättre än genom betongmur,
som däremot har fördelen, att den utestänger
råttor, och att den ej kan sätta sig ojämnt,
emedan den är helt sammanhängande.
Grundmurarnas bottenskikt skola alltid göras bredare
nedtill, med bredden beroende av markens
beskaffenhet och grundläggningsmaterialet.
Grundmurar av gråsten tagas vanligen av 90
cm. bredd. Betongmurar bestämmas närmast
efter den murs eller väggs tjocklek, som
kommer att vila på densamma. Dock bör icke en
betongmur tagas under 30 cm. tjocklek. Där
källare förekommer, måste grundmurarna
hava sådan tjocklek, att de jämväl utestänga
kylan, vartill i södra Sverige vanligen räcker
med en massiv betongmur av 40 cm. tjocklek.
Längre norrut måste den tagas betydligt
tjockare eller också måste extra isolering mot kylan
företagas. L. N. Gramén.
Grundmur. Se Grundläggning.
Grundning. Se Målning.
Grundränta. Se Beskattning.
Grundskatt. Se Beskattning.
Grundstam. Se Fruktodling, Förädling,
Förökning.
Grundyta. Se Virkesmätning.
Grupputfodring. Se Fodring: Foderstat.
Grus. 1. Beståndsdel av jord. Se
Förvittring, Grusjord, Jord, Sand. 2. Se Trana.
Grusjord, ö r j ord, jord bestående så
övervägande av grus, att detta bestämmer
jordens beskaffenhet. Efter dess
uppkomstsätt och därav beroende egenskaper skiljer
man mellan krosstens- eller
morängrus, och rullstens- eller
strand-och isälvsgrus. Det förra, som utgör den
under istiden under inlandsisen hopade
jordmassan, utgöres av en osorterad blandning av
block, stenar, grus, sand, mo och stundom något
lera. Stenar och sand äro ofta avnötta, grus
och sand skarpkantiga. Krosstensgruset
bildar, där berggrunden är jordtäckt, det närmast
denna liggande lagret, och utgör, där det ej
täckes av andra jordarter, den mesta högre
liggande, oftast skogbevuxna marken. Det
innehåller i allmänhet för mycket fint
sand-materia! för att vara lämpligt till väggrus eller
mursand, och dess odling är vanligen
arbets-krävande till följd av inblandningen av block
och stenar samt hård sammanpackning. Då
det finare jordmaterialet överväger, kan
kross-stensgruset, även kallat j ätterjord 1.
pinnmo, bilda en rätt god åkerjord, bättre
ju mer kalk och lerartade beståndsdelar den
innehåller. Dylik jord, som, då den innehåller
större mängd småsten, plägar kallas
klapperstensjord, bildar större delen av
åkerjorden i landets över den marina gränsen (högsta
gränsen för havet under och efter istiden)
liggande delar. Den är lättbrukad, om än sand
och stenar slita redskapen starkt, kan till följd
av mojords goda förmåga att uppsuga och
kvarhålla vatten väl motstå torka och behöver
vanligen mindre avdikning än mer
vattenhållande jord, men sådan kan vara väl behövlig,
där hög halt av mo och slam ger jorden
karaktär av flytjord (se d. o.). Den är vanligen fattig
på kalk och mull.
Rullstensgrus utgör i åsar samt vid
forna eller nuvarande stränder hopade lager
av rundnötta stenar och grus, varur allt det
finare jordmaterialet utsköljts. Det är, sedan
grövre stenar frånskilts, utmärkt till väglagning,
betonggrus och (de finare delarna) mursand.
Det är tillföljd av saknaden av finjord mycket
fattigt på tillgänglig växtnäring samt starkt
uttorkande och därför otjänligt till åkerjord
men lämpligare till att bära barrskog.
Grustäkt. Sand, grus eller sten för
väglagning får enligt 33 § 2 kap. av väglagen d. 23/i0
1891 utan ersättning tagas å kronans
allmänning efter vederb. skogstjänstemans anvisning.
Från kronans jordbruksdomäner äga enl. K. k.
2/ö I9°5 väghållningsskyldiga att utan
ersättning hämta väglagningsämnen för allmän vägs
underhåll, där Domänstyrelsen finner det kunna
ske utan olägenhet för egendomen. Allmänna
grustag, varifrån väggrus från distriktet
(häradet, socknen) får hämtas, äro rätt allmänt
avsatta vid skiftet. Från enskild mark få
väglagningsämnen tagas efter överenskommelse
med markägaren, eller, om sådan
överenskommelse ej kan träffas, efter häradsrättens
avgörande om stället och ersättning därför.
Gruvlagstiftning. Den, som påträffar
mineralfyndighet, innehållande malm till någon av
vissa metaller (däribland alla de vanligast
förekommande), äger rätt att i viss ordning
få inmutning å fyndigheten, varmed
följer rätt att bearbeta och utnyttja
fyndigheten samt erhålla u t m å 1, d.v.s. ett område
på marken att nyttja för gruvdriften. Om rätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
