Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gös ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
h. gälla i allmänhet följande bestämmelser:
-Ersättning lämnas för förluster genom skada
-å växande gröda, som förorsakas av hagel och
därmed följande oväder. AH slags säd,
rotfrukter, hö och fröskörd äro föremål för
försäkring. Försäkringstagaren skall till fulla värdet
upptaga all gröda av samma slag.
Ersättningsbeloppet beräknas efter den minskning i
grödans värde, som hagelskadan orsakat,
I Allm. Hagelskadeförsäkringsaktiebolaget
äro premierna beroende bl. a. av bolagets
erfarenhet om skadorna i olika län. Medelpremien
för hela landet har i detta bolag under åren
1917^—21 varit 2.96, 3.24, 3.01, 3.02 och 2.61 kr.
per 1,000 kr. försäkringssumma. Antalet
försäkringar uppgick för samtliga bolag är 1920 till
27,145, med ett sammanlagt försäkringsbelopp
av 148 mill. kr. och en premieintäkt av
270,146 kr. Skadeersättningarna uppgingo till
.35,201 kr. (år 1919 kr. 153,334). A. E—n.
Hagmark. Se Hage.
Hagtorn, Crataegus, ett släkte av buskartade
växter, tillhörande kärnfruktväxternas
naturliga familj, Pomaceœ, och utmärkta av tornar,
flikiga blad samt stenfrukt med vanligen 2
kärnor. De i Sverige vildväxande arterna, r u n
d-h., C. oxyacantha L., med 2—3 stift samt
rundat flikiga blad, och trubb-h., C. monogyna
Jacq., med 1 stift samt djupare flikade blad,
äro storvuxna buskar, som rätt allmänt
förekomma i södra och mellersta Sverige; deras
täta förgrening, torniga växt och långa
varaktighet ha gjort dem till omtyckta
häckväxter i nämnda landsdelar. På samma sätt
användas även den från N. Amerika
härstammande bred-h., C. coccinea Lindi, och
sibirisk h., C. sanguinea Pall., som äro fullt
härdiga även i Norrland.
D u b b e 1 b 1 o m m i g h., C. oxyacantha
L. flor. albis plen. och flor. rubr. plen., med
antingen vita eller röda blommor, är ett
praktfullt litet prydnadsträd.
H.-arterna fordra för att trivas en god, djup
jord och passa ej väl till häckar varken i styv
eller torr, grusig jord.
Hagtornsfjäril, Aporia cratcegi L., en
enfärgat vit, svartribbad dagfjäril, lik kålfjärilen.
Larverna träffas på hösten och vintern inom
valnötstora bon av hopspunna blad. De äro
då små, starkt ludna. På våren och
försommaren leva de kolonivis på grenar av lövträd,
gärna på fruktträd. Fullvuxna äro de på ryggen
rödbruna. Motarbetas genom förstöring av
bona samt besprutning av larverna på varen
med arsenikgift. A. T—n.
Hallon, Rubus Idœus L., av rosenfamiljen,
Rosacece, är liksom sina samsläktingar (se
Björnbär, Hjortron, Åkerbär) utmärkt av
fåpariga blad samt en sammansatt frukt (»bär»)
av små stenfrukter. Frukterna äro i allmänhet
röda, men en avart med gula bär, var.
chloro-carpus Krause, finnes, om än mycket sällsynt,
vild. Från en jordstam uppskjuta talrika skott,
som andra året sätta blom och frukt samt
-därefter mestadels bortdö. H.-busken växer
allmänt vild i hela landet upp till Lappland,
företrädesvis på stenig mark, särdeles i kalhyggen
i skog. H.J.Dft.
Odling. H. odlas i flera sorter, som avvika
från den vilda formen genom större frodighet
samt större och saftigare frukter. Vanliga
odlade sorter äro: Hornet, Antwerpiska röda,
-Superlativ, Marlborough, samtliga med röda
frukter. Av sorter med gula frukter, vilka äro
något sötare, odlades förr mest gula
Antwerpiska, men de förekomma numera sällan.
Hallonbusken fordrar en lös, djup, rikligt
gödslad jord, om man skall kunna påräkna
någon större avkastning. Vid planteringen
begagnar man sig vanligen av ettåriga rotskött,
vilka sättas i rader antingen på 1 m. avstånd
mellan såväl raderna som plantorna i raden
eller också med 1.5 m. avstånd mellan raderna
och 50—100 cm. mellan plantorna i raden.
I lämplig jord gå plantorna vanligen utmärkt
till, vare sig de sättas höst eller vår. Av de
uppväxande hallonskotten borttagas de
svagaste, och endast 3—5 skott tillåtas uppskjuta.
-För såvitt man icke odlar plantor för avsalu,
bortskyfflas även alla skott, som uppskjuta
mellan plantorna, så snart några sådana visa
sig i jordytan. Före vårens inträde bortskäras
’alla skott, som föregående sommar burit frukt,
varjämte de unga skotten intoppas. Vanligen
skär man bort ^ eller */4 av årsskottet.
Hallonskotten bära frukt andra året och dö sedan
bort. G. L—d.
Hallonglasvinge, Sesia tipuliformis Cl.,
en liten, på grund av de delvis glasklara, smala
vingarna stekelliknande fjäril, vars larv lever
i märgen på krusbärs- och vinbärsbuskars
grenar. A. T—n.
Hallonmask. Se Hallonänger.
Hallonviyel, Anthonomus rubi Herbst, en 3
mm. lång, svart skalbagge med snabellikt
förlängt huvud. Träffas på bl. a. hallonbuskar,
jordgubbar och smultron. Sedan vivein lagt ägg
i blomknopparna, avbitas delvis blomskaften,
så att knopparna bli m. 1. m löst hängande
eller falla av. I de alltjämt slutna knopparna
utvecklas de fotlösa, vita larverna. Göra
stundom stor skada. Kunna näppeligen bekämpas
på annat sätt än genom vivlarnas och de
ägg-belagda knopparnas insamling medelst
handhåv. A. T—n.
Hallonänger, Byturus tomentosus Fabr.,
en oval, omkr. 4 mm. lång, tätt korthårig,
gulbrun skalbagge, som gnager sig in i hallonens
blomknoppar för att lägga ägg. Larven, den
bekanta »hallonmasken», träffas sedermera i de
mogna hallonen, särskilt i det tapplika
fruktfästet. Skadedjuren, som ofta äro mycket
talrika, insamlas lätt med t. ex. håv vid den tid
på försommaren, då de lägga sina ägg i
blomknopparna. A. T—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
