Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härskande träd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j-f^^Ci^^
499
(med i o—50 ha. åker), där antalet unghästar
intill 3 års ålder år 1919 utgjorde 33—40 %
av hela antalet, under det att motsvarande
tal voro 27—33 vid större gårdar och 10—27
vid småbruken. Unghästarnas antal i medeltal
för hela landet hade under senare tid varit
statt i stigning, delvis på grund av ökat
arbetsbehov och ökad uppfödning för export, delvis
väl även på grund av den kortare livslängden
hos hästar av de kallblodiga raserna, vilka
vunnit ökad spridning. År 1913 uppgick
antalet unghästar till omkring 20 % men
uppgick år 1919 till nära 30 %, en ökning, som
framkallats av kristidens till uppfödning
lockande höga pris. Procenten unghästar är
högst inom landets kalkrika trakter (omkr.
35 % av nela hästantalet i vissa delar av Öland,
Västergötland, Jämtland och Skåne) samt i N.
Vedbo härad i Jönköpings län, men lagt (under
10 %) i större delen av det småländska
höglandet, Värmland, Dalarne och Norrlands
kustland. I vissa delar av landet överstiger
sålunda uppfödningen betydligt ortens behov,
under det att andra delar utgöra
underskotts-områden. Främst som djuruppf ödande står
Skaraborgs län med huvudsakligen grova,
kallblodiga hingstar, Skånelänen med både
varmt och kallt blod samt Jämtland med
nordsvenska hästar.
Utförseln av hästar, som tidigare
uppgått till 2,000—3,000 och undantagsvis 6,000
per år eller omkr. dubbelt mot införseln, ökades
under krigsåren till högst omkr. 17,000, år 1918.
Hastavel. I det fria naturtillståndet blir
hästen könsmogen först när
kroppsutvecklingen är i det närmaste avslutad, vilket ungefär
sammanfaller med tandskiftets slut, men de
gynnsamma förhållanden, varunder hästen
som husdjur lever, påskyndar hela
utvecklingen och därmed könsmognaden, så att
brunst kan visa sig hos hingsten redan i andra
och fruktsam parning ske i tredje levnadsåret.
Då en tidig användning till avel lätt medför
ett hämmande av kroppsutvecklingen, böra
könen hållas åtskilda från andra året och stoet
ej få betäckas förr än vid 3—4 års ålder.
Hingsten får oftast börja betäcka som 3-åring.
Djuren förbliva vanligen avelsdugliga, så länge
de bibehålla sina kroppskrafter någorlunda
oförminskade, ofta ännu över 20 år, men
vanligen kunna de icke påräknas för aveln
över 15—16 års ålder. I allmänhet bibehålla
varmblodiga hästar sin avelsduglighet längre än
slappa, kallblodiga, och stonas fruktsamhet
bevaras bättre vid varje år återkommande
avel än vid uppehåll, som dock kunna bliva
nödvändiga för återhämtande av krafter.
Den naturliga parningstiden är på våren och
försommaren, och brunsten framkallas i
synnerhet, då stoet får komma på bete. Vanligen
inträffar brunsten omkring 9:e dagen efter
fölning, och då tar stoet sig säkrast i föl. Om
stoet ej blivit befruktat, återkommer brunsten
vanligen efter 3—4 veckor och varar varje
gång 24—36 timmar, men framträder ofta svagt.
Säkrast nås befruktning 14—20 timmar efter
brunstens början. Om hingsten går på bete
med stona, vinnes naturligtvis den största
säkerheten för deras befruktning.
Då sto föres till hingst, bör det ej vara trött
eller upphetsat, utan det bör före betäckningen
få vila och lugna sig efter häftig körning eller
ritt.
Det antal ston, som hingsten utan fara för
överansträngning kan betäcka, växlar efter
hans ålder och krafter, betäckningstidens längd
och det sätt, på vilket parningen sker. En
3-årig hingst bör ej beräknas betäcka mer än
20—25 ston, men vanligen räknas intill 40
ston som lämpligt antal för en fullvuxen hingst
av ädelt slag och 50—60 inom den kallblodiga
aveln. Gå djuren fritt tillsammans på bete,
upprepas ofta betäckningen flere gånger, och
på hingsten bör då ej komma mer än 20 ston.
Om, som vanligen sker för att spara hingsten,
betäckningen sker av handen, varvid stoet
får blott 1—2 språng, och om hingsten får göra
blott 2 språng om dagen och betäckningstiden
är utsträckt till 2-^—3 månader, kan ett
betydligt större antal ston betäckas.
För att underlätta parningen och övervinna
en särdeles hos unga ston ofta förekommande
oro eller motspänstighet därvid plägar stoet
fängslas med språnglinor eller spänntyg (se
Fängsling) liksom även behandlas med brems
(se d. o.). Då utebliven brunst kan bero på
sjukliga förändringar i stoets könsdelär, kan
särskild behandling av veterinär komma i
fråga, och då felet, ss. ofta händer, ligger i
sura avsöndringar i slidan, vilka döda
sädeskropparna, brukas stundom att före
betäckningen neutralisera slidslemmet genom
insprutning av en ljum 1/2 % lösning av
natriumbikarbonat. Även har man använt
artificiell befruktning, d. v. s.
insprutning i livmodern av säd, som tillvaratagits i
ett gummipreservativ anbragt på hingsten
under parningen; härigenom har dels säkrare
befruktning erhållits, dels den sädesmängd,
som hingsten lämnar vid ett språng, räckt för
flera ston.
Till avel böra naturligtvis användas djur,
som själva hava önskvärda egenskaper, men
även en känd härstamning, som giver viss
förhoppning, att de önskvärda egenskaperna
i avseende på kroppsform och arbetsförmåga
bliva förärvda. Därför stiger hingstens värde,
då detta bevisats genom efter honom fallna
föl. A andra sidan böra djur med ärftliga fel
naturligtvis uteslutas från avel.
Dräktigheten varar i omkring 11
månader. Under denna bör stoet hållas i jämnt
arbete och måttligt hull. Under sista delen bör
det under vilotiden gå i katte, dagligen få
motion men skonas från allt för strängt arbete
och få lämpligt foder samt ej dricka stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
