Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvickdrag, lungemfysem - Kvicke. Se Horn - Kvickmo. Se Flytjord - Kvickrot, vitrot, äxing - Kvicksand. Se Flytjord - Kvicksilver - Kvistning. Se Beståndsvård - Kvistrensning - Kvistsax l. sekatör - Kvistved. Se Bränsle: Gren- eller Pinnved - Kvitten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68o
utpressningen av luften ur lungorna sålunda
underlättas. Grönfoder och bete äro därför
synnerligen lämpliga, och efter en sommars
betning kunna sjukdomstecknen ofta vara nästan
helt och hållet försvunna, fastän de snart
återkomma vid börjande stallfodring och arbete.
För mycket stillastående ävensom
ansträngande arbete, i synnerhet i hastigare takt, förvärrar
åkomman, och hästar med k. böra därför få
daglig motion men endast i lindrigare arbete.
Den kroniska bronkiten bör även behandlas,
och bästa medlet har visat sig vara
arseniksyrlighet, 0.50—0.80 g. en gång dagligen i ett
par veckors tid, en behandling, som åtminstone
till en tid kan medföra synnerligen gott
resultat. E. N—m.
Kvicke. Se Horn.
Kvickmo. Se Flytjord.
Kvickrot, vitrot, äxing, Triticum
(Agropyrum) repens L., ett i hela landet
allmänt gräs med i jorden vitt krypande, tydligt
ledade rotstockar, från vilka nya strån
uppskjuta. Frukterna äro i allmänhet mindre
grobara, men k. förökar sig starkt genom sina
utlöpare och är ett besvärligt ogräs, särskilt
på lös jord. Den ätes gärna av kreaturen men
avkastningen vid odling uppväger ej
olägenheten av jordens förorening med de
svårutro-tade utlöparna. Då dessa äro sega och krypa
nära ytan, kan lös jord rensas från k. genom
årderkörning och harvning, särdeles med
fjäderharv, varigenom »rötterna» lossas från
jorden och uppdragas och sedan kunna
hopsamlas med harv eller hästräfsa. De innehålla
mycket stärkelse och kunna därför användas
till foder, om de tvättas väl. Vanligen
uppbrännas de. Vid kompostering dödas de mycket
långsamt. K. tål ej djup jordbetäckning och
kan därför verksamt bekämpas även genom
djup nedplöjning, varefter helst odlas starkt
gödslat, tjockt grönfoder av vicker eller ärter,
som kväver uppskjutande skott. Bekämpas
för övrigt som annat ogräs genom trädning
och häckning av radsådda växter.
Kvicksand. Se Flytjord.
Kvicksilver, kem. tecken Hg, den enda vid
vanlig värmegrad flytande metallen, fryspunkt
— 39.40, kokpunkt -f- 3570, eg. v. 13.6. K. är
såväl i metallisk form som i sina föreningar
starkt giftig. Se Gift. Bland vanliga
k.-preparat märkas:
Gråsalva, som beredes genom att riva
k. med fett, vari detta då blir fint fördelat,
är mycket verksam mot all slags ohyra och
användes särskilt till ingnidning för att döda
löss. Den bör dock användas endast på sådana
ställen, där djuren ej kunna slicka. Då k.
förgasas ur salvan och de uppkomna
kvicksilverångorna äro mycket giftiga, bör gråsalva
helst ej användas, särskilt ej på idisslare, vilka
äro mycket känsliga för de flesta k.-preparat.
Sublimat, k.-k 1 o r i d, HgCl2, är ett
av de kraftigaste och billigaste samt mest
använda antiseptiska medlen (se d. o.) och
användes blott i starkt utspädda lösningar,
vanligen 1 : 1000 delar vatten till utvärtes bruk
ss. för tvättning av sår. Spolning av livmodern
med sublimat framkallar lätt otrevliga
kryst-ningar. Det användes även till desinfektion
av ställar m. m. vid utbrott av smittsamma
sjukdomar (se Desinfektion) men är ganska
overksamt mot tuberkelbaciller.
Kalomel, kvicksilverklorur,
Hg2Cl2, ett olösligt, vitt, tungt pulver,
användes ofta för laxering och desinfektion av
tarmkanalen framför allt vid tarmsjukdomar,
orsakade av smittämnen, ss. rödsjuka hos svin,
valpsjuka o. s. v. På grund av sin olöslighet i
vatten och sin tyngd blandas det för ingivning
med ricinolja eller honung.
Kvicksilverj odid, HgJ2, är ett rött
pulver, som vanligen användes blandat med
vaselin eller fett, ss. en salva, b 1 i s t e r, till
ingnidning mot spatt, gallor, seninflammation
och vrickningar. Mot vissa ögonlidanden
användas salvor med k.-föreningar, bland vilka
oxiden och kloruren äro de vanligaste. P. E.
Kvistning. Se Beståndsvård.
Kvistrensning betecknar, att på tätt stående
träd de kvistar, som ej nås av för deras vidare
utveckling tillräckligt ljus, torka och bortfalla.
Vid en rationell beståndsvård avpassas tiden
för ungskogens gallring, så att k. sker och
kvistfria stammar erhållas.
Kvistsax 1. s e k a t ö r kallas för grenars
avlägsnande avsedd saxformigt redskap.
Kvistved. Se Bränsle: Gren- eller Pinnved.
Kvitten, Cydonia vulgaris Pers., en till
kärnfruktfamiljen, Pomaceœ, hörande buske.
Den skiljer sig från äpple- och päronträden
genom lågväxt form, undertill ludna, äggrunda
blad samt ensamma i grenspetsarna sittande
blommor. De äpple- eller päronliknande
frukterna ha många kärnor i varje av kärnhusets
rum. Anses härstamma från Orienten och var
redan i gammal tid odlad i Medelhavsländerna.
Odlas numera i södra Europa för sina frukter,
som användas till sylt och mos, under det att
kärnorna, som lagda i vatten låta en stor mängd
slem utträda, begagnas vid medicinberedning.
Understundom användes k. till grundstam för
dvärgträd av päron. För detta ändamål odlas
k. även i Sverige och förökas därvid genom
avläggning; härvid förfares så, att djupt
planterade telningar avskäras nära jordytan, och
sedan därefter utskjutande skott ut vuxit till
ungefär 20 cm. längd, uppkupas jord kring
dem, varigenom de föranlåtas att utskjuta
rötter; då så skett, lösskäras de rotade grenarna
från moderplantan.
Röse n-k vitten, C. japonica Pers., är
en omkring meterhög buske, som tidigt på
våren bär lysande röda blommor. Den är en
praktfull prydnadsbuske, som i varmt läge
med framgång odlas upp till Kolmården.
(G. L—d.) H. J. Dft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>