Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilaster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
891
Piophila. Se Ostfluga. ,
Pioskop, laktoskop. Se Fettbestämning,
Mj ölkpro vning.
Pipa. Ordet användes för att beteckna
hästens skenben.
Pipbildning. Se Ost.
Piperin. Se Alkaloid.
Piphas kallas en ansvällning på själva
hasspetsen, förorsakad av en genom tryck eller
slag framkallad inflammation i en på
hasspetsen liggande slemsäck. Har trycket eller
slaget verkat hårdare, kan en akut inflammation
uppstå och hasen uppsvälla starkt och en böld
bildas i slemsäcken. Betydlig halta kan då
uppstå, tills bölden öppnats, men försvinner
sedan snart. Vanligen är inflammationen
kronisk, varvid vätskeansamlingen småningom
ökas och svulsten kännes mjuk och föga
ömmande. Den medför i sådant fall ingen
olägenhet utan är att betrakta endast som ett
skönhetsfel. Till en början användes isomslag eller
Burows lösning och i långvariga fall ingnidning
av jodtinktur eller hudretande salvor; vid
böldbildning dessutom vanlig sårbehandling, sedan
bölden öppnats. Jfr Stolls vamp. E. N—m.
Pipkrake, isbildning i jordytan, varigenom
ytjorden upplyftes och däri befintliga rötter
avslitas. Inträffar vid nattfroster på våren i
starkt vattenhållande jord. Förhindras eller
åtminstone inskränkes genom jordens avdikning.
Pipranka. Se Aristolochia.
Piroplasma. Se Blodstallning.
Pissodes. Se Tallkottvivel.
Pisum. Se Ärter.
Pitprops, props, mintimmer,
gruv-stolpar, gruvstöttor, varav en betydlig
utförsel äger rum till England till stöttor i
kolgruvor, tillverkas av såväl tall som gran och i
växlande längder med en minsta toppdiameter
av 3 (sällan 21/2) eng. tum (=-. 7.6—6.4 cm). P.
bör vara fri från utpräglad röta, rak,
jämnka-pad i ändarna och levereras vanligen
rundbar-kad. Vid friska kvistar fästes intet avseende.
Den avverkas, köres och flottas i långa
längder (1 å n g p r o p s) men kapas vanligen
före utförseln till kortprops i längder av
3—10 eng. f. (0.915—3.05 m). Propsklampens
längd i fot får ej understiga toppdiametern i
tum. P. säljes vid exporten per engelsk
kubfamn om 216 eng. kubf. (= 6.1 m3) men inom
landet även pr löpfot med olika pris för olika
toppmått. Priset avviker vanligen föga från
pappersmassevedens. M. J. Dft.
Pi ty og enes. Se Barkborrar.
Plagioklas, natron-kalkfältspat, se Fältspat.
Plank. Se Sågning.
Plankrust. Se Grundförstärkning.
Plankton, gemensam benämning på i
vatten fritt svävande växt- och djurformer.
1. Sötvattens-p. (1 i m n o p 1 a n k t o n) är
starkast utvecklat i näringsrika (eutrofa)
sjöar, som företrädesvis förekomma i
fruktbara, väl odlade låglandstrakter, och består då
till övervägande del av små växter (blågröna
alger, kiselalger m. fl.), som ofta om sommaren
uppträda i sådan mängd, att s. k.
vegetations-färgningar eller grumlingar av vattnet uppstå
(»vattnet blommar»). I sjöar av denna typ är
det i främsta rummet av vissa lägre
kräftdjur (hinnkräftor, cladocerer, vattenhoppare,
copepoder) och hjuldjur (ro tatorier)
bestående djur planktonet till mängden mindre
betydande. I näringsfattiga (oligotrofa) sjöar,
karakteristiska särskilt för högre belägna
urbergsområden, är däremot växt
planktonproduktionen obetydlig, och typiska
vegetations-färgningar och »vattenblomning» komma ej
till stånd. Djurplankton är däremot här av
större betydelse, och i vissa varma, av
humusämnen något brunfärgade urbergsvatten kan
dess mängd om sommaren även absolut taget
vara ganska betydlig, om också icke jämförlig
med de näringsrika sjöarnas ofta väldiga
alstring av växtplankton, De viktigaste
djur-planktonformerna äro i oligotrofa sjöar om
sommaren olika hinnkräftor och
vattenhoppare. Om vintern, då p.-mängden brukar
vara helt obetydlig, förhärska i regel vissa
vattenhoppare. De växt- och djurformer, som
sväva fritt i vattnet i de delar av smärre
vattensamlingar, som sakna rotfast
växtlighet, bruka kallas dammplankton
(he-lo-p.). Detta avviker till sin
artsammansättning ofta betydligt från sjö-p. och
(åtminstone djurplanktonet) består oftast
huvudsakligen av arter, som i sjöar pläga anträffas
endast i närheten av stränderna. — Av landets
Sötvattensfiskar leva jämförelsevis få (siklöja
och vissa mindre sikformer, nors, löja,
gösyngel) företrädesvis av p. Även för
huvudsakligen botten djurätande fiskslag är
emellertid planktonet (i synnerhet de eutrofa
sjöarnas växt-p.) därigenom av stor betydelse,
att det, när det dör bort och sjunker till
botten, bereder riklig näring för bottendjuren.
Därför finnes det rikaste bottendjurlivet och
i regeln även den största fiskproduktionen i
de växtplanktonrika eutrofa vattnen.
2. Havs-p. (h a 1 i p 1 a n k t o n) är
mycket formrikare än sötvattens-p., och i
detsamma finnas de flesta grupper av
ryggradslösa djur företrädda och dessutom ägg
och larver av olika fiskarter. Av för sött
vatten helt främmande djurgrupper i havs-p.
må särskilt nämnas: radiolarier och
foraminiferer bland urdjuren, medusor,
sipho-nophorer och ctenophorer bland
coelentera-terna, pteropoder och heteropodèr bland
blöt-djuren, chætognater och salpor. Av
djurformer, som äro besläktade med de för
sötvattens-p. viktiga djuren, äro vissa
vattenhoppare, copepoder, de viktigaste. Många
havsplanktondjur bliva mycket större (mer
än meterlånga planktoniska djurkolonier
finnas) än de söta vattnens små
djurplankton-former. Synnerligen utmärkande för havs-p.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
