Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pilaster ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
först sedan träden fällt bladen, men ej så
tidigt, att plantorna skola hinna rota sig på
hösten. På våren kan vara svårt att
medhinna p., innan knopparna spruckit ut. Genom
att på hösten eller tidigt på våren upptaga
och jordslå träd fördröjes dessas
knoppsprickning, så att planteringen kan framskjutas.
Trädsortens större eller mindre härdighet
bör icke inverka på valet av planteringstid
annat än så till vida, att då den mindre
härdigheten beror på sen mognad av årsskotten,
vår-p. som nämnt är att föredraga. Trädens
och buskarnas uttorkning bör hindras genom
rötternas doppning i lervälling, noggrann
inpackning för transporten, blötning före
sättningen samt hård tillpackning av jorden
kring rötterna; fördelaktigt är även att efter
deras p. omlinda träden med mossa för att
hindra stammens torkning. Vattning i
planteringsgropen behöves endast om jorden är
torr och bör ske dels före trädets nedsättning,
dels sedan omkring 2/3 av jorden påfyllts
över rötterna, varefter gropen fylles med lös
jord. Träden böra planteras så, att de, sedan
jorden satt sig, stå lika djupt som förut.
Vanligen sättas de i en i förväg grävd grop, så vid,
att rötterna kunna utbredas i sitt naturliga
läge. Om matjorden är grund och vilar på
hård eller styv alv veller grundvattnet står
högt, är p. i grop olämplig, emedan rötterna,
då de växa ut från gropfyllnaden, komma i
olämplig jord och träden vantrivas. Då
planteras träden hellre ovanpå markytan och jord
upplägges över rötterna i en kupa, ur vilken
de sedan kunna nedtränga och utbreda sig
i matjorden. För att hållas upprätt bindes
trädet vid en i förväg i jorden stadigt
nedslagen stör, vars i jorden varande del bör hava
kolats eller dränkts med kopparvitriol för att
skyddas mot röta. Trädet bindes löst vid
stören, som bör stå vid trädets sydsida och
med sin övre ända bör sluta nedanför
kronan. (Se fig. vid Fruktodling, jfr Skogsodling.)
Planteringsborr, Planteringshacka,
Plantering spik, Planteringsspett. Se Skogsodling.
Plantlave. Se Drivbänk,
Plantskola. Se Trädskola.
Plasmodiophora. Se Klumprotsjuka.
Plasticitet, jords, betecknar dennas
egenskap att kunna knådas eller pressas till viss
form, utan att brista sönder eller smulas, och
att bibehålla denna form, även sedan trycket
upphört. Den beror på jordens halt av
kolloider (se d. o.), särskilt lera, och minskas
genom allt som koagulerar kolloiderna och
kommer jorden att övergå till kornigt
tillstånd. En jords p. är snarast till skada vid
jordens brukning som åker, i det att den gör
jorden styv, men till gagn vid dess användning
till beredning av tegel och lergods. Åtskilliga
sätt att bestämma och gradera jords p. hava
föreslagits. Atterberg uttryckte en leras p.
genom skillnaden i lerans vattenhalt, då den
torkat, så att den börjar smula sig vid
utrull-ning (utrullgränsen), och då den är så fuktig,
att den börjar klibba (klibbgränsen); detta
tal betecknade han som plasticitetskoefficient.
Platlonge. Se Fängsling, Hovbeslag.
Platthov. Se Hovsjukdomar, r.
Plattmaskar. Av dessa äro endast
binnikemaskarna av ekonomisk betydelse. Se d. o.
Plattärt. Se Vial.
Pleurit. Se Brösthinneinflammation.
Pleuropneumoni, lungröta. Se d. o.
Plister, blindnässla, Lamium, ett
till de läppblomstrigas familj, Labiatce,
hörande örtsläkte, utmärkt genom
parbladiga, hjärtlika blad, 2-läppiga, öppna blommor
med mycket små sidoflikar på underläppen,
samlade i de övre bladvecken. V i t p., L.
album L., med vita blommor, r ö d p., L.
pur-pureum L., med röda blommor, samt m j u
k-p., L. amplexicaule L., med små blommor och
de övre bladen stj älkomfattande, äro vanliga
ogräs i trädgårdar.
Plockhuggning. Se Skogsbrukssätt.
Plog, redskap, vilket skär jorden i tiltor
och vänder dessa. De plogliknande
redskapen synas i äldsta tid hava saknat
vändskiva och således hava endast luckrat men ej
vänt jorden och därför egentligen böra
räknas som årder. Dessa gamla redskap kunna
hänföras till 2 typer: s u 1 p 1 o g och k r o
k-eller spadplog. Till den förra hörde de
gamla semitiska folkens plog och romarnas
aratrum med en i jorden arbetande vågrät
sula, vars främre tillspetsade ände inträngde
i och luckrade jorden. Den senare, som anses
hava uppkommit av ett enkelt hackformigt
redskap eller av en krökt trädgren, bearbetade
jorden med spetsen av en lutande, ofta
båg-böjd trädstam. Båda redskapen voro försedda
med en ås, vid vilken anspänningen skedde,
samt 1 eller 2 handtag, varmed redskapet
styrdes. Dessutom omtalas hos romarna en
från Rhätien (n. v. Bajern) härstammande
plog med 2 hjul och ett spadformigt utvidgat
ploghuvud.
Från dessa ursprungliga former hade
plogen i olika länder och trakter utvecklats till
olika former eller typer. I Sverige brukades
sålunda ännu i början av 1800-talet
övervägande årder för jordens luckring och egentliga
plogar med vändskiva huvudsakligen för
upplöj-ning av äng. I Skåne och angränsande
landsdelar användes mest tunga årder och plogar
med ås vilande på en förställarkärna; plogen
krävde i allmänhet flere par dragare. I
norra Sverige och mellersta Sveriges
skogsbygder brukades korta plogar med åsen
understödd av en tass, och i landet i övrigt
brukades dels korta svängplogar, dels, i synnerhet på
slättbygderna, årder och plogar med lång ås,
som anspändes vid dragarnas ok (stång-p.,
stång-årder). Plogarna voro försedda med en
knivrist, fastkilad i åsen och, i norra Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
