Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Plog ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
897
ra runda, gula? rödprickiga frukter passar till
följd av sin sena mognad bäst i södra Sverige.
C z a r är ett mycket bördigt, tidigt, blått
plommon. Aprikosplommon är en fin
sort med röda frukter, för sin tidighet högt
skattat uppåt landet.
Läge och jordmån. Jorden bör vara
fruktbar, mullrik, något fuktig, men för
sorter, vars skott och frukter mindre säkert hinna
mogna; helst i torrare, varmt läge.
Förökning. Gamla sorter, ss. gulplommon och
mi-rabeller, förökas vanligen genom rotskott, men
nyare sorter i regel genom förädling på
grundstammar av plommon (s. k. St.
Julien-stammar) .
P. bliva ej synnerligen höga och odlas
vanligen med omkring i m. hög stam. Beskärning
användes blott sparsamt. (G. L—d.) H. J. Dft
Plommonvecklare, Laspeyresia
(Grapho-litha) †unebrana Tr., är en fjäril, vars larv
lever i plommon, som äldre intill
plommonstenen. Larvens utseende, utveckling och
levnadssätt i övrigt överensstämmer i hög grad
med äpplevecklaren, varför hänvisas till
detta ord. Skadedjuret förekommer rätt
sparsamt i vårt land. A. T—n.
Plutella. Se Kålmal.
Plymouth röck, hönsras, som på
1860-talet bildades i Förenta Staterna genom
korsning, enligt somliga uppgifter av lanthöns med
Cochinchina, enligt andra av svart Java- och
grå Dominique-höns, två raser, som numera
äro så gott som försvunna. Rasen spreds på
1890-talet över England, bl. a. till Sverige,
där den liksom i sitt hemland blivit mycket
omtyckt som en lyckad förening av kött- och
värphöns, särskilt som en härdig, jämn
vin-térvärpare och goda ruvhöns. P. (fig. se Höns)
äro storvuxna; en fullvuxen tupp bör väga
drygt 4, en höna 3 kg.; de hava enkel, liten,
upprättstående kam, rött ansikte,
öronski-vor och haklappar, en tät kroppsb}>’ggnad
med små vingar och kort stjärt, ben och tår
fria från fjäder, gula. Fjäderdräkten är rik,
vanligen grå med växelvisa vita och mörka
tvärränder. Även en vit och en gul varietet
finnas men pläga icke förekomma i Sverige.
Äggen äro medelstora, 60—70 g., brunskaliga
och mycket välsmakande. Fetma lätt, varför
de böra fodras försiktigt under värptiden.
Kycklingarna fjädras något långsamt, varför
de böra kläckas först på våren.
Plåt. De vanligaste plåtslagen äro svart-,
galvaniserad och korrugerad plåt.
Svartplåten tillverkas i 1.2 X 0.6 m. storlek
och 0,74 mm. tjockl. Den föres i marknaden
i klove om 48 st. plåtar, som väger 200 kg.
Plåten skall väl skyddas mot rost. G a
1-vaniserad plåt har betydligt större
hållbarhet än föregående och förekommer i
flera olika tjocklekar. Plåtens storlek är
1,2 X 0,6 m., och den som vanligen användes
för taktäckning väger 3,4 kg. pr. st., (s. -k. 8
skalp. plåt). Man bör noggrant tillse, att
felfri plåt erhålles och gärna svensk. Diverse
plåtbeslag, såsom takvinklar, takrännor,
stuprör etc, utföras av nämnda plåt eller också
av något tjockare sådan. Korrugerad
plåt (veckad plåt). Plåtstorlek 2,1 X 0,82
m. Den sort som vanligen användes för
taktäckning är av 0,71 mm. tjocklek och väger
10,8 kg. pr. st. L. N. Gramén.
Plöjning användes huvudsakligen för att
genom jordens luckring och vändning
växelvis utsätta matjordens alla delar för luftens
inverkan, varigenom förmultning och
förvittring befordras, samt för att mylla gödsel
och utsäde, giva jordytan lämplig form,
bereda lämplig såbädd och förstöra ogräs. P.
brukar därför förekomma mellan varje
grödas skörd och den följandes sådd liksom vid
jordens trädning.
Plöjningens dj\ip rättas efter dess
syfte. Skumplöjning till 5—10 cm.
djup användes för att luckra ytan, förstöra
ogräs samt någon gång för att mylla utsäde
eller gödsel. P. till fullt plogdjup,
15—25 cm., brukas för matjordens årliga
vändning och luckring. Djupplöjning
förekommer undantagsvis för matjordens
fördjupning.
Plöj ningssätt. För att så mycket som
möjligt utsätta tiltans yta för luftens inverkan
plöjde man i regel förr så, att tiltan lades
obruten i 450 vinkel, vilket blir fallet, då dess
bredd och djup stå i förhållandet = 10: 7,
men vid omvändning av seg vall togos bredare
tutor, för att dessa skulle lägga sig mera platt
och torvor ej skulle så lätt upprivas vid
harv-ning. Numera plöjer man vanligen öppen jord
med brantare plogar, som söndersmula
tiltan, så att luften intränger i hela dess
massa, och endast styv jord, som av dylika plogar
brytes i grova balkar, som fort uttorka, eller,
om den luckras fint, lätt på våren
sammanflyta, anses fortfarande böra plöjas i rediga,
sammanhängande tiltor, mellan vilka
vattnet kan nedsjunka, så att ytan ej
hopslammas.
Vanligen plöjes jorden i tegar, vilkas m.
1. m. kullriga form befordrar ytvattnets
avrinning. Tegarna giva även en god indelning
av plöjningsarbetet samt gödselns och
utsädets fördelning. Se Tegläggning.
Undantagsvis förekommer balkplöjning (se d. o.)
vid höstplöjningen, varigenom stor
arbetsbesparing vinnes och dessutom vattnet
synnerligen väl avledes. P. utan tegläggning
förekommer, dels då man kör med
växelplog (se Plog), läggande fåra intill fåra
oavbrutet åt samma håll, vilket vid p. av
backig mark medför fördelen, att alla tiltorna
kunna fällas nedåt, dels vid figur- eller
carréplöjning (se Figurplöjning), då
man kör runt åkerstycket, läggande tiltorna
57—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
