Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiator ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
921
därför lämpligt blott för i-års vallar, i vilka
det är bästa gräs jämte tidig klöver. Dess
kraftiga och tidiga växt gör, att det, inblandat
med något större mängd, undertrycker andra
växter, och det bör därför i fleråriga vallars
fröblandning ingå med blott 3—5 kg. pr. ha.
För rensådd uppgives utsädesmängden som
av föreg. Fröet kommer huvudsakligen från
Skottland och Irland men även från Danmark.
Utsädet är ofta förorenat av frö av engelskt
r., som har borstlöst frö, men då även äkta
frö innehåller en del borstlösa småax, är
halten av sådana endast en relativ mätare på
inblandningen. Fröodling förekommer ej i
Sverige.
3. Dårrepe, L. temulentum L., är ett
i-årigt gräs, utan bladskott vid basen, med
blekgröna, vänstervridna blad, stora småax med
långa ytteragnar och långa borst. Fröet är
kortare, bredare och tjockare än föregående,
är giftigt, varför det räknats som en skadlig
inblandning i säd. Arten är sällsynt i
Sverige.
4. Linrep e, L. linicola L., ett småvuxet
gulgrönt gräs, som växer i linåkrar och,
skördat med linet, utgör en skadlig förorening i
detta.
Rajolering, luckring av älven. Se
Bearbetning av jorden.
Rakhasig. Se Has.
Rambouillet. Se Merinofår.
Ramskopf. Se Huvud: Huvudets form.
Råna. Se Groddjur.
Randgräs. Se Rörflen.
Rankspenat, klätterspenat,
kaukasisk spenat, Hablitzia thamnoides Bieb.,
av mållefamiljen, är en flera m. högt klättrande,
mångårig art med hjärtlika blad och talrika
små, grönaktiga blommor i toppen. Går bra
till på all slags jord, mycket givande och
utskjuter tidigt på våren rankor, vars blad äro
en rätt användbar ersättning för spenat.
Den kan även användas som beklädnad av
väggar, verandor m. m. Självsår sig.
Ranunculus. Se Smörblomma.
Raphanus. Se Rättika.
Rapp. Se Färg 2 a.
Rapphöns, Perdix perdix L., utmärker
sig för en kort och undersätsig kroppsform,
kort stjärt och korta, kupiga vingar.
Färgteckning: huvud och hals ljust rostbruna;
rygg och vingar gråbruna med svarta,
rostbruna och gulvita fläckar; stjärten till större
delen rödbrun; bröstet ljusgrått med mörk
vattring samt, hos tuppen, med en stor,
hästskoformig, kastanj ebrun fläck; hos hönan är
denna fläck obetydlig eller saknas helt och
hållet. Hönan har dessutom vingtäckare och
bakrygg tecknade med svarta tvärband,
vilket gör, att hon verkar mörkare än tuppen.
Gamla fåglar skiljas lättast från yngre sådana
på fötternas färg, som hos de förra är blågrå,
hos de senare gulaktig.
Rapphönan, som för en mansålder sedan
träffades mera allmänt endast i våra sydligare
slättlandsprovinser, har på senare tider spritt sig
allt längre norrut och finnes nu nästan över
allt, där jordbruk idkas, t. o. m. så långt uppe
i norr som vid Kalix och Boden. Hon är en
utpräglad fältfågel, som icke annat än rent
tillfälligtvis träffas inne i skogen och högst
sällan, om ens någonsin, sätter sig i träd.
Bäst trivs hon på sådana marker, där odlade
fält omväxla med små skogsdungar eller en-
backar. Vid fara trycker hon i det längsta
och löper ofta undan långa stycken på marken.
Hon lyfter tungt och bullrande men flyger, då
hon väl kommit i gång, ganska skarpt, dock
sällan någon längre sträcka åt gången. R.
lever av larver och insekter, frön och
varjehanda mjuka växtdelar, vintertiden
huvudsakligen av rågbrodd, som hon uppsöker under
snön. Hon lever i engifte. Parningen
försiggår tidigt om våren, och äggen läggas vanligen
under senare hälften av maj i en enkel båle
i något busksnår eller bland högt gräs. De äro
enfärgat olivgrå och växla i antal mellan 9
och 22 (vanliga antalet 16—18). Tuppen
hjälper hönan att uppföda ungarna, och kullen
håller tillsammans under hela vintern.
Rapphönsens vanliga lockläte är ett skarpt visslande
Dgirrick».
R. jagas uteslutande med stående hund.
En vittsökt och livlig hund anses lämpligare
för denna jakt än en långsam och försiktig
med kort sök. Bäst lyckas jakten mitt på
dagen, i vackert men icke för torrt väder. I
regn och blåst samt efter skarp nattfrost hålla
hönsen dåligt för hunden och flyga längre än
eljest. Mot slutet av oktober och början av
november bliva de allt mer skygga och svåra
att komma inom håll. Lämpligaste
hagel-storlek är n:r 1—2 (svensk sortering).
Rapphöna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
