Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slakteriavfall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioi3
vid IOO cm. skär JO kg.
» 130 > » 90 »
» 150 » » IOC; *
» IOO > » 112 > .
Är kniven mindre skarp och sätter sig smuts
mellan knivbladen och fingrarna, ökas
kraftbehovet avsevärt. För att skära väl bör s.
köras i rask takt, ej under 1.2 m. i sek. På en
10 timmars dag kan medhinnas 2.5—3 hektar
pr. meter skärvidd.
Slåttermaskiner böra ej hava alltför liten
vikt, emedan hjulens friktion mot marken
kan bliva så liten, att de vid större motstånd,
ss. i tjockt gräs, slira, så att mekanismen
avstannar. En lämplig vikt är 210—220 kg. pr.
m. skär vidd.
Slädar, fordon på medar, erbjuda framför
hjuldon vissa fördelar, ss. att de äro enklare
och billigare, nedsjunka mindre i lös mark,
glida lätt över snö och gräsbotten samt äro
lägre, varigenom lassningen blir lättare. De
hava företräde framför allt på snötäckt mark,
tuviga ängar, ojämn skogsmark och för
forsling av tunglastat gods, ss. virke och större
stenar. Då släpfriktionen är större än hjulens
rull- och tappfriktion, inskränkes deras
användning i huvudsak till de fall, då de få glida
mot ett underlag, mot vilket medens
friktionsmotstånd är litet, såsom på snö och
gräsbotten. Till skoning av vinterslädar
användes numera mest stål, till timmerkälkar t. o. m.
uteslutande fjädêrstål. Träskenor användas
på höslädar, drögar och släpor, som skola
dragas korta sträckor, företrädesvis på
gräsbevuxen mark. I avseende på medens form bör
iakttagas, att den uppböjda framändan,
»sno-ken», bör med en långsam böjning övergå i
medens underrede, och att den göres med
en efter medens längd rättad konvexitet av
en eller annan mm. stigning på mitten, så att
medens bakända lätt släpper marken.
Enkelslädar med s. k.
långme-d a r gå lättare, emedan lastens tryck mot
marken blir fördelad på större yta och släden
blir mera oberoende av vägbanans
ojämnheter. De gräva ej heller ned sig i denna så
mycket, varigenom den ej blir så gropig
(dälpig).
Kälkslädar hava två smärre kälkar
fästa under överredet ungefär som hjulparen
på en vagn. De erbjuda framför
enkelslädar fördelen att vändningar gå lättare, och
för detta ändamål äro de förenade med en
kätting eller skeftstång och den ena eller båda
försedd med kring en tapp rörlig överbank.
(Jfr Vagn.)
överredet växlar för olika ändamål, ss.
blott sidostakar för forsling av långt virke,
stegar för kastved, rede (råder) med hel låda
för gödsel, jord o. dyl., korg för kolryssar,
skrinda för stråfoder m. m. Jfr Vagn.
Vanligen finnas olika överreden till samma under-
rede. Verkslädar liksom enklar ;:i;s adar ha
lågt underrede, vilket dock bör vara så högt,
att låga stenar och andra ojämnheter gå fria.
Finare åkslädar äro vanligen högre, särskilt
kuskbocken eller baksitsen (hundsfotten) för
att öka kuskens utsikt över vägbanan.
Slädens bredd i gången inverkar
på samma sätt som vagnens. I skogstrakter,
särdeles i norra Sverige, brukas mycket liten
bredd i gången för att underlätta framkomsten
på smala vägar och i oländig mark.
Malmslädarna i mellersta Sveriges bergslager äro
ända ned till 25—20 cm. smala i gången. För
att få dem stadigare äro dylika slädar mot
bakre delen av korgen i underkant försedda
med stj äl pmedar, som vid lutning taga
stöd mot marken. A. P—n.
Kälke, skogs-, användes vid virkets
transport från skogen till flottled, järnvägsstation
eller annan lastageplats och förekommer i
ettflertal olika sorter, såsom getdoning,
bordsläde och timmerdoningar av skilda
slag. Av dessa är getdoningen den mest
ändamålsenliga och högst utvecklade formen och
består av 2 kälkar: en vanligen 2 m. lång
framkälke (stötting, bock), huvudsakligen
avsedd för styrningen, och en 2 1/2 a 3 1/2 m. lång,
kraftigare byggd bakkälke (get), som
uppbär huvudparten av lassets tyngd. Bägge
kälkarna ha kraftiga uteliggare
(stjälp-medar, avvisare), som dels hindra lasset från
att stjälpa eller från att fastna i stenar och
stubbar, dels möjliggöra ett ökat lass på grund
av större underlag. Bocken är försedd med en
fast bank och en mot denna, omkring en
sprint, rörlig lösbank, som underlättar
styrningen och giver lasset en jämnare gång.
Geten har 2—3 fasta bankar, av vilka den bakre
(eller mellersta) göres något högre än de övriga,
för att kälken må kunna leda mot lasset.
Virket fasthålles vid kälken medelst grova
kättingar, som vanligen åtspännas medelst s. k.
björnbindsle (se Bindsle). Släp- eller
lunnkälke är en liten, lätt, ofta oskodd
stötting, som vanligen saknar lösbanke och
användes för timrets hopsläpning i skogen
(lun ning), se Virkesdrivning. M. J. Dft.
Slända, namn, som användes för flera ej
närmare samhörande insektsläkten. En del
av dessa lägga ägg i vatten, där deras larver
tjäna till fiskföda. Så är förhållandet med
dagsländan, Ephemeva vulgata L.,
vilkens små med 3 långa ändspröt- utrustade
larver simma kring i vattnet, n a 11 s 1 ä
n-d a n eller laxflugan, Phryganea
rom-bica L., vars larver leva på botten, omgivna
av en klädnad av hopkittade sandkorn m. m.,
s. k. husmaskar, samt flick-,
jungfru- och trollsländor, fam. Libellulinœ■.
Larverna göra skada genom att förtära rom,
trollsländornas angripa även yngel.
Släpräf sa. Se Hästräfsa.
Slökornfluga. Se Fritfluga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
