Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strimsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1052
svårbotliga formen. Ett gott medel, som bör
användas vid alla former av s. och som i
synnerhet i början av sjukdomen kan göra mycket
god verkan, är ingivning av jodkalium, 8—10
g., i 3 dagar å rad, vilket förnyas 3 gånger med
3 dagars mellantid. E. N—m.
Strålyftare. Se Skördemaskin.
Stråröta, sjukdom i stråbasen hos
sädesslagen, framkallad av svampar. Se Fusarium,
Rotdödare, Stråknäckare. Th. Lfs.
Stråskiljare. Se Skördemaskin.
Sträcksten, löpsten. Se Mur.
Strätta, Sium lati†olium L., en mångårig
flockblomstrig ört, fam. Umbelli†erœ, med
parbladiga stjälkblad med smala småblad,
meterhög, rak, kantig stjälk, i toppen bärande
stora vita blomflockar med 5-bladiga enskilda
svepen, delfrukter kort avlånga med trådlika
åsar. S. växer i hela landet allmänt i
stillastående eller sakta rinnande vatten och
blommar på högsommaren. Den har en något
harts-artad lukt men ätes av kreaturen; roten
uppgives vara giftig.
Sträva är en vanlig benämning på en stolpe,
snett uppställd mot någon byggnadsdel som
stöd åt denna. Den försträvar vanligen
byggnaden i horisontell led. För takkonstruktioner
och stolpverksbyggnader äro strävor en
synnerligen viktig detalj. Att denna viktiga
byggnadsdel icke tillräckligt beaktas, framgår
tydligt av de många sneda hus, som man får se
lite varstädes på landsbygden. Jfr Tak.
L. N. Gramén.
Strävpelare, vid en mur eller en vägg
anbragt murpelare eller timmer (följ are), som
har till uppgift att motverka tryck i
horisontal riktning och därav framkallad
förskjutning. Se Vägg.
Strö i. Ämnen, som läggas under djuren
som bädd och för att upptaga urinen och som
sedan ingå i kreatursgödseln. Ett gott s. bör
därför bereda djuren ett mjukt läger, hava
stor förmåga att uppsupa och kvarhålla urinen
samt hava en god inverkan på gödseln. I sist
nämnda avseende är önskvärt, att det snart
multnar, men motverkar en häftig brinning
med därav följande ammoniakförlust, samt att
det är fritt från skadliga ämnen men rikt på
växtnäring. — De allmänt använda s.-medlen
hava följande uppsugningsförmåga samt
kväve-och askhalt (enl. Hj. v. Feilitzen)
r.. oö ’ aska kväve
lormaga
% % %
Vetehalm ,..... 360 4.3 0.7
Råg 5 ...... 45° 3-7 0.5
Korn » ...... 390 5.9 0.4
Havre > ..... 370 9.1 0.7
Granris....... 40 2.6 0.8
Ljung....... 300 2.5 0.8
Ormbunkar..... 250 6.7 1.6
Björnmossa . ’. . . . 140 4.1 I.i
Uppsugn. , , ..
förmåga aska kvave
% % %
Skogsmossa..... 680 5-3 *«4
Dyjord, multnad . . . 320 22.8 2.2
Torvströ av omultnad
vitmossa . . . . 1.435 **5 °-6
Torvströ av tuvdun . 73° °-7 °«8
Torvmull, väl multn. . 455 lo O-7
Sågspån av tall . . . 490 0.4 0.07
» > gran . . . 390 C 3 O.03
Torvströ och torvmull beräknade med 20 %
fuktighet, övriga s.-medel väl lufttorra.
Vanligast användes halm, som utgör ett gott
strö, men dels har rätt liten förmåga att
kvarhålla urinen, dels i hög grad befordrar dennas
jäsning med därmed följande
ammoniakförlust. Skärning av halmen till hackelse ökar
dess uppsuningsförmåga. Mot halm som strö
anmärkes även, att den kan bidraga till
inträdande av denitrifikation och förlust av
fritt kväve. (Se Kreatursgödsel: Brinning.)
Granris, som rätt mycket använts i
skogstrakter och ansetts genom sin kådhalt motverka
rotmaskhärjningar, giver ett rätt gott läger
men har mycket liten förmåga att kvarhålla
urinen och gör genom sina utspärrade barr
gödselmassan öppen för luftens inträngande,
varigenom en hastig brinning och
ammoniakförlust uppkommer. Detsamma gäller ljung,
om den än kan kvarhålla mer vätska (omkring
3 gånger sin vikt och föga mindre än halm).
Av skogsströ är skogsmossa bäst, men bör ej
borttagas från marken, emedan denna
därefter uttorkar, så att skogsträden lida därav.
Sågspån brukar användas, där den kan
erhållas billigt. Den lämnar ett snyggt läger
men har ej större absorptionsförmåga än halm
och multnar långsamt i jorden samt är fattig
på växtnärande ämnen. Dyjord har ej heller
stor absorptionsförmåga och nedsmutsar i vått
tillstånd djuren, men innehåller mycket
växtnäring, ökar jordens mullhalt och hämmar en
för stark brinning och förlust av ammoniak,
passar därför bäst till s. i gödselrännorna.
Främst som s.-medel står torvströ, vilket
också på senare tid fått en mycket stor
användning därtill och givit upphov till en
omfattande beredning vid torvströfabriker. Det
uppfyller i hög grad alla önskemålen om ett
gott s., utom att det innehåller blott föga
askbeståndsdelar. Det står främst i förmåga
att kvarhålla urinen och att genom sin sura
reaktion fördröja den av bakterier framkallade
brinningen och göra denna jämn samt kvarhålla
bildad ammoniak, varför ock spillningens
gödselvärde bättre bibehålles i blandning med
torvströ än med något annat strömedel.
^Absorptionsförmågan är större, ju mer
övervägande det består av vitmossa och ju mindre
multnad denna är; sämre är torv av tuvdun,
starr m. fl. moss- och kärrväxter. Jfr Torvströ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
