Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"54
ligen minskad avkastning. Näringstillgången
har även stort inflytande. Gräsens snabba och
rika utveckling befordras i synnerhet av
tillgången på kvävenäring, under det att kalk,
fosforsyra och kali mera påverka baljväxterna
och höja fodrets näringsvärde, särskilt för
mjölkkor och ungdjur, vilka hava stort
behov av mineralämnen. Jordens naturliga
näringsinnehåll har därför stor inverkan på
mängden och fodervärdet av vallarnas
avkastning, och gödsling har lika stor vikt för
dessa som för åkern. Där jorden är fattig på
något näringsämne, ss. myrjord på fosforsyra
och kali, är tillförsel därav, minst motsvarande
vad grödorna bortföra, nödvändig för
fruktbarhetens bibehållande.
I vallbeståndets sammansättning äro
baljväxterna av största betydelse på grund av sin
äggviterikedom och sin goda inverkan på
jorden till fördel för följande gröda (se Baljväxter).
Bland dessa intager rödklöver främsta
rummet genom hög skörd av näringsrikt och
smakligt foder, lätt tillgång på frö, snabb och
riklig återväxt efter slåtter samt såsom god
förfrukt. Det samma gäller lucern, vilken
dock är osäkrare vid vallens anläggning samt
mindre härdig och varav frö ej odlas i landet,
men som i stället är uthålligare. övriga
baljväxter, ss. alsike- och vitklöver,
käringgigel m. fl., hava i övrigt
rödklövers goda egenskaper men lämna mindre skörd.
Gräsen äro i allmänhet rödklövern
underlägsna i avkastning och framför allt i fodervärde.
Härav framgår att rödklöver (eller lucern),
där förhållandena äro för den lämpligast, bör
utgöra huvudsaken i vallar, men vanligen
inblandas andra växter, emedan skörden
därigenom kan ökas och bliva säkrare (jfr
Blandsäd), särdeles sedan den mindre uthålliga
rödklövern börjat avtaga, samt ett för vissa
förhållanden, ex. till hästhö, lämpligare foder
erhålles. Som inblandning har av gräs i
Sverige huvudsakligen timotej samt av
baljväxter alsike- och vitklöver använts.
Under 1880- och 1890-talen förfäktades,
delvis efter tyskt och danskt föredöme, tanken att
ett tätare bestånd, högre skördemängd och
bättre foder skulle erhållas genom att med de
naturliga gräsmarkerna som mönster
sammansätta vallbeståndet av en stor mängd arter.
Försök ha dock visat, att en stor del av de
föreslagna arterna hava liten eller ingen
inverkan på skörden, samt att inblandning av större
mängd gräs, särdeles de snabbvuxna, i regel
minskar avkastningen av klöver, varför största
skörd erhålles av rödklöver (och lucern) enbär
eller i blandning med 1 eller ett fåtal gräs,
särskilt timotej. Alsikeklöver har visat sig
bättre tåla inblandning. Blandning av andra
växter, särskilt gräs, med rödklöver är sålunda
önskvärd för att fylla luckorna, om klöver
felslår och då den går ut, men bör utgöras av
ett fåtal arter, lämpade efter jordmånen och
vallens avsedda varaktighet.
i-å r i g v. bör därför bestå av endast
rödklöver eller denna i blandning med alsikeklöver
samt mindre mängder av gräs, som nå högsta
avkastning året efter insådden, ss. renlosta
eller italienskt rajgräs (se Lösta och Rajgräs).
2—3 års v. bör bestå av rödklöver, i
blandning med alsikeklöver (på sämre och i
synnerhet fuktig jord) samt gräs, som 2:a
året nå full avkastning, främst timotej eller i
blandning med tidig rödklöver hundäxing
eller på torr jord knylhavre.
Flerårig v.: klöver i något mindre
mängd, timotej samt gräs, som småningom
utbreda sig och bibehålla sig länge, ss.
hundäxing, ängssvingel, gröearter (i mångårig vall),
knylhavre (på torr jord), ängskavle (i
mångårig vall på fuktig jord).
På klövertrött jord ersättes klöver av
käringgigel, humlelucern, getväppling.
Åtskilliga av nu nämnda växter böra av
klimatiska skäl ej medtagas i vallar i Norrland.
(Se härom under de särskilda arternas namn.)
Fröblandningens samman-
sättning plägar teoretiskt beräknas på
grund av den mängd av rent, grobart frö,
som av de särskilda arterna behöves vid enbär
odling, den procent, varmed varje art bör ingå
i beståndet, samt tillägg dels för det använda
fröets lägre odlingsvärde, dels för större
åtgång av utsäde vid biandsådd (10—20 % vid
kortvariga, ända till 50 % vid mångåriga
vallars anläggning, Således t. ex.:
er
po
P p
Kg.f vid en
såd
Tillag
Netto
Od värde
wi
crq g. .
Cu <
^ 0- a.
crq
JT1
’ 0 ’
ft>
p 0.
^
OQ
^
Rödklöver
^O
20
2.0
12
90
iVU
Timotej
50
’5
1-5
9
%
9.51
Vanligen brukar man i praktiken bestämma
valet och mängden av de olika fröslagen i
utsädesblandningen på grund av erfarenheten
om de olika arternas lämplighet på
odlingsplatsen, deras avkastningsförmåga, förmåga
att utbreda sig, att övervintra och motstå
torka samt de mängder utsäde, som visat sig
behövliga. Exempel å fröblandningar till
slåttervall anföras i efterföljande tabell.
Plats i växtföljden. Som
vallväxtfröet är smått och får myllas helt grunt,
bör sådden ske i välberedd jord, vilken bör vara
ogräsfri och näringsrik, emedan gräsen hava
grunda rötter och gödsel dessutom föga kan
införlivas med jorden under vallens tillvaro,
men däremot ej, ss. ofta sker, i åker, som under
flera års sädesodling utsugits, hårdnat och
ogräsfyllts. Sådden sker helst närmast efter
gödslad gröda, antingen i höstsäd året efter
trädan (vanl. på mellersta Sveriges styva lera) eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
