Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vägtorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1195
bättras liksom genom sand- eller lerblandning,
och dessutom äger större förmåga än fast jord
att lösa de i stenmaterialet förefintliga
ämnena. Kalkrik v. verkar dessutom som en
kalk-ning.
Vägtorn. Se Brågon.
Vägvårda. Se Cikoria.
Vält, i Skåne kallad trumla, i Norrland
bult, brukas av följande slag:
Slätvältar, som bestå av en cylinder,
som drages med skaklar, angjorda vid en
axeltapp i vardera änden av välten eller med en
på de båda axeltapparna vilande
dragställning med fasta skaklar eller stång. För att ej
släpa vid vändningarna bör välten vara delad
i 2—flera från varandra fritt rörliga delar.
I äldre tid bestod v. av en avsågad trädstam,
för tyngdens skull helst av ek, men vanligen
av fur. Dennas tyngd vid en vanlig bredd av
1.5—1.8 m. och en diameter av högst 0.5 m.
uppgick till 350—450 kg. Från mitten av
1800-talet började fabriksmässig tillverkning
av slätvältar av järn, dels i form av öppna
cylindrar, dels slutna, avsedda att fyllas med
vatten för att öka tyngden. En vattenfylld
vält av vanliga mått, 1.2 m. bredd och 0.7—.
0.9 m. diameter, väger fylld med vatten 1,000
—1,200 kg. På senare tid har särskilt för
vältning av mossjord, som bör sammanpressas
hårt, hemmagjorda vältar av betong börjat
användas. Dessa gjutas inom en form av trä,
genom vilkens mitt en helst 4-kantig, omkring
50 mm. grov järnaxel löper, så lång, att de
runda ändarna bilda utskjutande axeltappar.
Det lämpliga tillvägagångssättet vid
tillverkning av dylika vältar finnes beskrivet i Sv.
Mosskulturföreningens tidskrift 1915. En dy*
lik vält om 1.25 m. längd och 60 cm. diameter
väger omkring 700 kg., om 75 cm. diameter
1,100 kg.
För att åstadkomma en skarpare krossande
verkan på kokor och ytskorpa utan att
till-packa hela markytan hava flera olika slag av
vältar, s. k. kokkrossar e, konstruerats.
De vanligaste av dessa äro ring- och
Cambridgevältarna.
Ringvälten består av ett antal (21—
41) linsformiga gjutjärnsringar av omkring 35
cm. diam., i en eller vanligen i 2 rader anbragta
på 1—2 grova träaxlar. Ringarna böra sitta
lösa på sin axel, emedan de då hålla sig rena
och vändningarna gå lättare, utan att ringar
släpa. Genom att de båda radernas ringar
gripa in mellan varandra, rensar sig välten från
jord. Välten är än försedd med en ram med
fast dragställning av skälmar eller stang samt
stundom med transporthjul för att skona
ringarna vid körning på hårda vägar, än anspänd
med blott dragkedjor. Arbetsbredden växlar
mellan 1 och 2 m., tyngden är 8—12 kg. pr
ring eller 175—200 kg. pr. m. arbetsbredd.
Cambridgevälten är byggd som
ringvälten men har varannan ring med slät
kant, varannan tunnare och med tandad
kant; vikt 160—250 kg. pr. m.
Ett i Förenta staterna mycket berömt
redskap, a 1 v v ä 11 (subsoil-packer), vilket även
införts till Sverige, består av högre och
tunnare ringar, avsedda att tränga genom
matjorden och tillpacka det understa av
densamma till vattenledande förbindelse med
al-ven men lämna ytan lucker. Den har icke
vunnit någon spridning här.
Cambridgevält.
En äldre vält, stångjärnsvält,
bestående av en vals, vilkens omkrets utgöres
av på kant ställda järnstänger, förekommer
numera föga, liksom även
stjärnhjul-välten, som liknar ringvälten men har alla
ringarna med tandad kant. Även
drillvältar med efter drillarna formade järnrullar
förekomma sällan som särskilt redskap utan
huvudsakligen som del av drillsåningsmaskiner.
Välta, timmervält a, beteckning för ett
antal stockar eller klampar av timmer,
massaved, props eller annat rundvirke, som upplagts
eller upptravats på visst, här nedan angivet
sätt, för att i skogen eller å upplagsplats vara
samlat och lätt tillgängligt. Vanligen söker
man därvid samtidigt gynna virkets
uttorkning. Man skiljer mellan ett flertal typer,
vilka alla ha det gemensamt, att vältans
botten varv för befrämjande av uttorkningen
bör läggas på så kallade underslag.
Flatvältor bestå av ett enkelt lager
stockar, lagda med sidorna intill varandra i
samma längdriktning, stundom å blott 1
underslag. En nödvändig förutsättning för en god
uttorkning är emellertid 2 underslag under varje
flatvälta. På detta sätt upplägges virke, som
bör uttorka så hastigt som möjligt, t. ex.
timmer vid flottleden (jfr Virkesdrivning).
I strövältor, där varven äro skilda åt
genom 2 tvärlagda stockar, s. k. strö, är
uttorkningen också god.
I högvaltor däremot, där stockarna
ligga upptravade på varandra i samma
riktning, ofta till en betydande höjd och vanligen
utan något strö, sker uttorkningen
tillfredsställande endast i de yttersta lagren. Högvaltor
användas, där virket skall uppläggas i den
minst skrymmande form, såsom vid järnvägskaj
och i sågverkens och pappersmassefabrikernas
virkesmagasin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
