Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och Skjul, den gamle vandringslappen, be rättade med sin sjungande röst :
— Fjällets män äro små, mycket små, men
en och annan växer sig likväl stor. Somliga av
dem bliva stora därför att de äro stora, andra
bliva stora därför att de vill vara stora. Pako-
Storherrn hörde nog till en av dem, tror Skjul.
Han var rak och lika vackert styv som en
den finaste landshövding, och mössan satt, så
länge han var bland oss, fast på hans huvud
som en vuxen krona.
1 tältet luktade alltid kaffe, ty Pako-Stor-
herrn tyckte ej om att en gäst själv erbjöd bönor,
och de små fjällmännens små hjordar drack han
upp, som ett skred dricker jord.
Ingen visste det säkert, men Skjul tror det
och andra trodde det också, att Pakos för lappen
erkända femtusen renar nog hade en mycket
stor utarrenderad släkt: visst är, att om han på
fjället öppnat alla sina i klyftor gömda penning-
ränslar hade dalen ined ens blommat snövit i
silverblom.
Och av en sådan fin släkt som han var
sen! Med i horn inskurna tecken kunde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
