Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
vila på dygn. Vid varje kort rast värmde den
unga hustrun stenar och lade dem på den sjukes
bröst, för att med dem döda den pipande fågel
som där tagit bo, och gång på gång bad hon
Pako att för Kristi skull slå läger, eljest skulle
han med egen hand släcka sin sista sons liv!
Pako blev allt mera svart i skr ynklorna men
han leg och så tågade vi or ubbligt framåt, framåt
i kall isbarksvind.
E t t li v e m o t f e m t u s e n li v . . . E l l e r v a r
det ränslarnas liv det gällde? Skjul vet ej —
mön han vill tro att Pako bara tänkte på sitt
folks ära och därför tryckte kniven i si tt eget
hjärta.
Den sista natten löpte renarna som burna
utav vind; intet kunde hejda dem; luften doftade
bete! Den sju ke skakades, skakades, ty vägen v ar
ej jämn och fin som vid stad utan gick genom
vattendrag eller över halkiga berghällar och
ackjan guppade så hustrun skrek. Men när
vi till sist väl kände skyddet av den lena
skogen, flögo tälten upp ur jorden som av trollhänder, och så blev den heta jollrande sju ke äntligen lagd till ro på fasta hudbäddar. Alla vi
andra kastade oss ned utan att tala — utan att
äta; själva rackorna föllo, där de stodo; endast
käringarna orkade bygga bål och hänga kaffepannor över lågorna. Ty förr mista käringar sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
