Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska folkpensioneringen Af Gustaf A. Aldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA FOLKPENSIONERINGEN. 87
jämnare fördelande mellan kommunerna af
kostnaden för den fattigvård, som, om ock i vida mindre
omfång, kommer att behöfvas äfven efter
folkpensioneringens genomförande.
Förarbeten till ålderdomspensionerjngen.
Men om det ju är en kristlig skyldighet och en
nödvändig samhällspligt att gifva fattigvård åt
verkligt behöfvande, så är det dock oändligen mycket
vigtigare att ordna det så, att det blir så få personer
som möjligt, som falla fattigvården till last, att
hjälpa sina medmänniskor att hålla sig uppe öfver
fattigvårdsstrecket. Och detta är innersta meningen med
folkpensioneringen såväl i Sverige som i alla andra
land. Och huru detta skall kunna ske, däröfver
hafva varmhjärtade män och qvinnor grubblat sedan
långa tider. Här är endast tillfälle att anföra ett par
förslag, som framkommit i svenska riksdagen under
senaste århundradet.
Vid riksdagen 1828—30 föreslog den framstående
göteborgsrepresentanten i borgarståndet B. H.
Santesson (som med B. von Platen delar äran af Gröta
kanals fullbordande), att den, som anlade ett nytt bruk
eller en ny fabrik, skulle därmed förena en
sparbanks- och pensionsanstalt för sitt arbetsfolk och att
dåvarande innehafvare af sådan rörelse skulle
uppmanas att vidtaga samma åtgärd.
Ekonomiutskottet fann förslaget »berömligt», men ansåg, att det
icke vidkomme staten utan enskildas omtanke. Och
utan ett ord till diskussion föll förslaget i alla fyra
riksstånden. Något försök att förverkliga idén af
enskilda är icke någonstädes bekant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
