Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Franzén och Geijer som psalmdiktare. Av Märta Edquist - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 LÄSNING FÖR SVENSKA FOLKET
och att din Son du utgett har,
emedan jag dig kär ock var.
Den myndige brukspatron Geijer, som aldrig smekt
sina barn, men som dessa älskade med den djupaste
vördnad, mött av ett verkligt faderssinne, har nog
givit något drag av den bild av den "bättre far än
någon uppå jorden", som den unge Geijer gjorde
sig. Själv säger han också, att det är föräldrarnas
ömhet, som lärt honom Guds faderskärlek. Inte
heller denna fattar han som någon klemighet med
barnet; men övertygelsen om att fadern inte kan vilja
annat än barnets bästa är fast:
Giv liv, giv död, som du det vill:
ditt barn, o Herre, hör dig till!
(Ynglingen).
När Geijer som sextonårig kom till Uppsala för att
fortsätta sina studier, ägde han säkert ingen
personligt tillägnad tro. Som de flesta ynglingar av hans
ålder och hans tid levde han på det från hemmet
medförda arvet. Han skrev brev hem i tidens sirliga stil:
"Näst mitt eget redliga uppsåt skola dessa av
rättskaffens, dygdiga människor för mitt väl uppsända
böner bereda mig välbehag inför den Allgode."
Men ännu är det tidens abstrakta dygdemoral och
"upplysta" religiositet han ger uttryck åt. Han går
i kyrkan, och när han hört en predikan, som slutat
med "den finaste och ömmaste känsla, det sannaste
förnuft", skriver han hem: "Huru skönt att få höra
Herrens ord så förkunnat." Ännu saknar man
alldeles den personliga prägeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
