Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
men das Individuum als solches; die Freiheit aber hebt den
Menschen in das ubergreifende Leben der Gemeinschaft. Man
ist nicht frei fur sich selbst, sondern nur fur eine
Gemeinschaft und als Glied einer solehen. — In der sittlichen Welt
gibt es keine Individuen. — Das wahre Subjekt der Freiheit
ist die Gemeinschaft. Der einzelne hat lediglich Teil an dem
umfassenden Freiheitsleben.“
Utan tvivel överensstämmer Norström med Medicus i
kampen mot empiristisk individualism. Men den
individuella personligheten utgör dock för Norström ett ouppgivligt
värde och utgör verkligt sedligt subjekt. Det är nog så, att
Norström på denna punkt icke nått till full kritisk
genomarbetning av sina tankar.
Säger man, såsom Norström, att den rätta lösningen ligger
däri, att man fattar valfriheten såsom fenomen av den högre
samhälliga och religiösa enhetsmakten eller som ett
ofullgånget, blott psykologiskt sätt att se och uttrycka denna makt,
samt anser, att det icke finnes något tvivel om att det, som
verkligen händer och sker genom den valfria mänskliga viljans
handlingar, är ett s. k. metafysiskt skeende eller, såsom
Norström säger sig hellre vilja formulera det, ett socialt och
religiöst skeende, huru kan man då giva något klart uttryck
åt personlighetens självständighet? Man synes icke kunna
undgå att hamna i en metafysik, enligt vilken det relativa
försvinner i det absoluta.
Norström synes i sin strävan att ge det personliga
frihets-livet verkligt innehåll och obetingat värde drivas att förnya
Spinozas nödvändighetslära. Om Norström säger, att
valfriheten blott är ett ofullgånget psykologiskt betraktelsesätt av
Guds makt hos den mänskliga individen, så synes däri ligga
ungefär detsamma, som Spinoza uttrycker så, att människorna
uppfatta sig såsom fria blott därför att de äro medvetna om
sina begär och drifter men icke tänka på deras orsaker —,
enär de ej känna dem. Gud är enligt Spinoza ensam fri
orsak. Det är endast i sin inadäkvata kunskap, som själen
betraktar sig som fri. Såvidt hon begriper sig under
evighetens synpunkt och således äger adäkvat kunskap, vet hon,
att hon är i Gud och begripes genom Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
