Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
J. F. MILLET.
Men ett sorgespel av jättedimensioner skulle nu
utspelas i Frankrike. Den tyska invasionen förmådde
Millet att åter uppsöka sitt Normandie.
I Cherbourg mottog han den serie av jobsposter,
som skulle kulminera i kommunardernas mördande och
brännande.
vAr det ej gräsligt , skrev han till Sensier, >-vad dessa
uslingar gjort av Paris? Dessa ohyggligheter äro utan
motstycke. Vandalerna voro välgörare mot
mänskligheten jämförda med dessa män. De plundrade
åtminstone blott sina fienders städer.
Stackars Delacroix, som var så ivrig att pryda
offentliga byggnader. Vad skulle han ha sagt?»
Man kan förstå, med vilka känslor Millet under
sådana förhållanden nyss förut mottagit underrättelsen, att
en grupp kommunistiskt sinnade konstnärer nämnt
honom såsom kamrat och likatänkande. För en gångs
skull lämnade han sin politiska likgiltighet och avböjde
djupt kränkt varje gemenskap med »La Fédération des
artistes de Paris», som denna grupp kallade sig.
Sommaren 1871 var sista gången han vistades i sin
hemtrakt. Tillsammans med vännen Sensier besökte han
de kära platserna och kyrkogården vid Gréville.
Här gjorde han studier till den bekanta tavlan i
Louvren, som blev färdig 1872. Den lilla grå
lantkyrkan avtecknade sig mot en blå sommarhimmel med
gråvita moln. Det är en tavla fylld med frid och det
starkaste stämningsinnehåll. Denna vid första påseendet
så oansenliga tavla hör till den sorts konstverk, som
tränga sig in i den hemligaste hjärtekammaren och som
lära oss, hur starkt konsten sammanhänger med det allra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
