Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes det en liten träbänk, ett litet träbord och en
madrass, och i en sådan cell körde de in min man.
Att han då förlorade tålamodet, undrar jag inte
öfver. Han hade föröfrigt aldrig haft mycket
tålamod. Men ännu värre blef det, då allmänna
åklagaren inför rätta påstod, att tretton äro flera än
tjugu... Som jag säger, min fru, påstod åklagaren,
att det der lilla sällskapet, der min man hade
ovanan att tala politik, varit flera än tjugu. Då för
tiden var det förbjudet, ser ni, att komma
tillsammans och tala om allmänna angelägenheter, så snart
de samtalande voro flera än tjugu, och fastän min
man och hans kamrater jemte den fördömda
spionen aldrig kommit tillsammans till större antal än
högst tretton, så bevisade åklagaren likväl att de
voro öfver tjugu, och då började det gå omkring
kanske i min mans hufvud. Han blef våldsam,
stackars Pierre, höll ett tal till åklagaren och
domstolen och sade, att de voro dels perukstockar, dels
skurkar, och då förklarades han vansinnig samt slapp
ifrån allt straff, hettes det. Man satte honom i en
cellvagn. Det är upprörande att tänka derpå. Jag
stod bredvid med mitt yngsta barn på armen, det
var inte mer än tre månader då, och såg huru min
arme Pierre i tvångströja knuffades in i den
ohyggliga vagnen, som har fem celler på hvardera sidan
och en gång i midten. De voro åtta olyckliga, som
fördes till Charenton. Der blef min man ännu
vildsindtare naturligtvis och efter ett par år var han
komplett galen. Nu har han dock inte längre
några anfall af ursinnighet. Han går blott och
mumlar för sig sjelf om att tretton äro flera än tjugu.
Ack, min fru, jag är bra olycklig, men den gode
Guden har gifvit mig snälla barn. Huru skulle jag
i annat fall kunnat lefva under dessa förskräckliga år?»
Arma qvinna! Hon gret ymniga tårar, när hon
slutat sin berättelse. Jag frågade henne, om hon
kunnat förskaffa sina barn någon undervisning.
»Ja, min fru», svarade madame Lefebvre, »de
hafva gått i skola. Först sattes de i småbarnskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
