Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 45 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

annan, hvilken omedelbart härflyter från samma
källa och förklarar fossilen som vittnen om
syndafloden. Båda dessa och därmed besläktade
tydningar, äfvensom tolkningen af de fossila musslorna
som mineral och mammutbenen som jättar från forntiden
kunde länge räkna på anhängare. Det var jämförelsevis
sent man lärde sig förstå det språk »stenarna»
talade. Ty om ock redan på 1500-talet Lionardo da
Vinci, konstnären-vetenskapsmannen, som i så många
stycken var före sin samtid, uttalade riktiga åsikter
om de utdöda organismerna, erhöll paleontologien först

Fig. 41. Richard Owen. (1804-1892) Engelsk jämförande anatom och paleontolog.

genom Lamarck’s och Cuvier’s verksamhet, således först
vid ingången af förra århundradet, sin grundläggande
betydelse inom biologien. Har sålunda vetenskapen
skänkt de ur sina grafvar upphämtade fossilen
lifvet åter genom att sätta dem i förbindelse med
nutidsvarelser, så hafva de förra återgäldat denna
gåfva tusenfaldt, ty utan de döda skulle vi aldrig
tillfullo hafva förstått de lefvande. Dock äro vi
först vid början af en sådan förståelse. Ty med
tanke på det stora antal nya fossil, som årligen
upptäckas, äfvensom därpå, att blott en ringa del
af vår jord hittills blifvit geologiskt undersökt,
inse vi, att geologien (jordens utvecklingshistoria)
hittills blott kunnat uppenbara en tarflig bråkdel af
det framtiden har att vänta af denna vetenskap. Medan
förr och ända intill 1880-talets midt de europeiska
fyndorterna, som funno genialiska tolkare i män sådana
som Owen, Rütimeyer, Gaudry och Waldemar Kowalewsky,
voro de mest gifvande, hafva de upptäckter som under
de sista årtiondena gjorts i de fossilförande
aflagringarna i norra och senast ock i södra Amerika
genom sin oerhörda rikedom trädt i förgrunden. Bland
de amerikanska forskarna böra i första rummet med
tacksamhet nämnas: Cope, Marsh, Osborn och Scott; de
hafva genom sina arbeten öfver de fossila ryggradsdjuren
gifvit oss en inblick i en svunnen värld af oanad mångfald
och därigenom mäktigt vidgat vår syn på det organiska lifvets
historiska utveckling.

För att rätt kunna uppskatta paleontologiens betydelse
för biologien erinra vi till en början om den lärdom,
geologien för länge sedan gifvit oss, nämligen att
vår planet ingalunda alltid haft samma fysionomi som i
våra dagar, att fördelningen mellan haf och land varit
olika under jordens olika utvecklingsperioder. Liksom
vi nu för tiden kunna iakttaga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>