Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 76 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utbildade och tjänstgörande — dock är den mellersta
(tredje) tån längre än de öfriga —, bärande ett
mellanting mellan klor och hofvar; den är nästan
hälgångare, har lång svans o. s. v.

Fig. 85. Lemmarnas och tändernas byggnad hos några af hästens förfäder, börjande med den under tertiärperiodens första skede lefvande Euprotogonia (delvis fullständigad med den närstående Phenacodus) I och slutande med den nutida hästen VI. II Eohippus; III Pachynolophus; IV Mesohippus; V Protohippus. Afbildningarna framställa, från vänster till höger räknade: underarmens ben (s strålben, a armbågsben), underbenet (sk skenben, v vadben), framfotens och bakfotens tår samt en af öfverkäkens kindtänder. Siffrorna 1—5 beteckna tårnas ordningsnummer, räknade från fotens insida. (Efter Cope, Marsh, Matthew och Scott).

Hos Eohippus (II), af hvilken underarm och underben
ännu ej påträffats, har i så måtto en förändring
inträdt, som sidotårna tillbakabildats; första tån
i baklemmen har helt och hållet försvunnit, och
af den första å framlemmen äfvensom af den femte
å baklemmen äro i behåll endast mellanhands- och
mellanfotsbenet, båda förkrympta; samtidigt hafva
de öfriga tårnas mellanhands- och mellanfotsben
blifvit något förlängda, och den tredje tån framträder
redan som den starkast utbildade. Den något yngre
Pachynolophus (III) afviker hufvudsakligen från
den föregående därigenom, att de förkrympta och
gagnlösa mellanhands- och mellanfotsbenen alldeles
försvunnit. Hos Mesohippus (IV) framträder hästtypen
ännu tydligare: af tårnas olika styrka framgår
tydligen, att det var den kraftigt utbildade tredje
tån, som vid ställflyttningen ensam hade att uppbära
kroppen, medan de två sidotårnas betydelse var mycket
underordnad; armbågsben och vadben äro märkbart
försvagade. Ännu mera modärniserad är Protohippus
(V), som lefde under tertiärtidens sista period: å
hvarje fot voro endast tre tår kvar, och sidotårna
(andra och fjärde) hade blifvit så korta, att de
aldrig nådde ned till marken och således voro fullständigt
obrukbara; armbågs- och vadben äro endast föga
mera utbildade än hos nutidens häst (VI), hvilken
skiljer sig från Protohippus förnämligast därigenom,
att af andra och fjärde tån endast de förkrympta,
under huden dolda mellanhands- och mellanfotsbenen
voro i behåll såsom de sista minnena från en tid,
då äfven hästen liksom det öfvervägande flertalet
andra ryggradsdjur var utrustad med flera tår.

Då af hästens tretton fossila stamfäder här endast
fem återgifvits är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>