Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i885
Tre nya böcker.
Figge.
Af Georg Nordensvan.
»Hur må de der hemma?»
frågade Figge, sparkande undan
må-lartrasor och uttjenta färgtuber.
»Måla de nånsin efter naturen, hva?
— Det är för öfrigt inte roligt
alls hemma, der fins så mycket
brackor. Jag var i Skanör en jul —
trodde jag skulle dö. Dricka toddy,
det var allt hvad man gjorde.
Och alla språkade de om pengar,
om hvad de förtjenade. Och så
var jag i julottan. Der var stiligt
förr i verlden, när man var liten.
Jag satt der nu, mycket gentil
karl, — hade ett tjockt
stearinljus bakom mig. Bäst som det är,
så drifver någon till mig ett slag
i nacken. Det tyckte jag var ett
lite egendomligt sätt, jag ser mig
om och får se en tjock flicka sitta
der. Såg ut som en fullmåne i synen.
Ursäkta, säger hon, men det hade
tagit eld i håret. — Nej, den stan
aktar man sig för. För resten så
har jag ingen att helsa på der nu
mera.» —
»Men tala då inte så sakta»,
sade Dina till Ulf, som fortfarande
satt tyst. »Du bör väl ha tusen
saker att tala om, du som lefver
med, du som har blifvit parisare.»
Ulf började tala, öfverlägset
liksom förr. Det var inte endast i
Sverige, som det fans brackor.
Den stora publiken var likadan
öfver allt.
»Men det är orätt att ställa sig
fiendtlig emot den», invände Dinas
följeslagarinna.
»Vill fröken då, att man skall
uppgå i brackhopen?»
»Nej, men ni ska uppfostra oss»
— hon sade ’oss’, icke ’dem’ —
»och det går, tror jag, endast
varligt och med lämpor.»
I gryningen.
Af Axel Lundegård.
Han hade kommit till
universitetet vid en tid, då all naturlig
glädje tycktes död och entusiasmen
slocknad; syret var förtärdt och
det hjälpte icke, att man blåste på
kolen; det blef endast ett konstladt
skimmer, som blossade upp och
försvann.
Det fanns emellertid många, som
blåste på. De hade också kommit
till akademien uppfyllda af hvad
deras fäder berättat och ville med
våld och makt uppJifva de gamla
traditionerna.
Det blef icke annat än en grotesk
parodi. Lifsglädjen var
punschupp-eldad skepsis och lefde sitt nervösa
lif på ytan; under rufvade
pessimism och nykterhet; entusiasmen
var ihålig, ett ordens och frasernas
sinnesrus, som slog ut i deklamation
utan innehåll. Det lefdes högt på
minnena. Man hade sina festdagar
hvarje termin, bleka reflexer af
studentromantikens glansperiod;
sången klingade än under
Lunda-gårdens kronor, men det var något
ihåligt i klangen, fast man icke
låtsade sig höra det.
Max hörde det, och det skorrade
i hans öron som en
begrafnings-psalm öfver svikna förväntningar
— såpbublor, som brustit.
Som ett såradt djur drog han
sig tillbaka i ensamheten; och med
samma förtviflans raseri, som han
nyss kastat sig öfver skolböckerna,
fördjupade han sig nu i
metafysikens irrgångar.
T K K BOKMTHETE1 18 8 5.
Georg Xordenman : Figge. En berittelse
ur konstnärs!ifvet. Albert Bonnier, Stockholm. 1:75.
Axel Lunde g ård : I gryningen.
Novelletter. Red. af “Sveriges ungdom“. Upsala- 2:75-
Gustaf af Geijerstam: Erik Grane.
Upsalaroman. Wilhelm Bille. Stockholm. 3:75.
Erik Grane.
Af Gustaf af Geijerstam.
Ser du, jag dög inte i Upsala.
Jag gick bara och vojade mig för
alla slags krämpor och hade ondt
både här och der och gnälde och
jämrade mig, för att jag inte kunde
tro på gud, och för att jag inte
blef förstådd af mina föräldrar,
och för att jag inte hade något
mål i lifvet, och för att hela
verlden inte var mig i lag. Men det var
märkvärdigt, hur snart det gick
öfver här på bondlandet. Ja, nu
må du inte tro, att jag glömt mina
gamla tankar och blifvit slö och
konservativ och fått mage härnere
på landsbygden. Nej, i mina tankar
är jag nog densamma som förut.
Men, ser du, man kan tänka sina
tankar på fan så olika sätt.
Jag har fått igen en del af
min tro på det yngre slägtet i
Sverige, på sista tiden. Fan vet
hvarför! Professor Ranke i verlden
hade rätt. Man måste lära att
försona sig med människorna. Och
det är sant, hvad teologerna sagt,
att det hos hvarje människa finnes
en längtan efter försoning. Men
denna längtan är efter en försoning
med hela verlden och alt hvad i
verlden fins, en sjelf inbegripen.
Man behöfver försonas med alla
tankar, som äro sanna, fast de i
början synas så bittra, så bittra.
Man måste t. ex. försona sig med,
att man ej får lefva evigt mer än
andra naturföremål. Det är
hög-modsdjefvulen, som måste drifvas
ur kroppen på det tvåbenta djuret
människan, innan hon kan finna
sig till rätta med verlden. Ty
verlden är öfver hufvud taget icke
god att tas med, och det är man
icke sjelf heller för resten.
.85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
