- Project Runeberg -  Oscar II och hans tid. En bokfilm /
320

(1936) [MARC] Author: Erik Lindorm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i8^5

Tjugufem år som erkeMskop.

Upsala den ii Nov.

I dag firar Erkebiskop
Anton Niklas Sundberg
ett sällsynt jubileum;
det är nämligen 50 år
sedan han prestvigdes
och 25 år sedan han
erhöll sitt höga embete
som svenska kyrkans
primas.

Endast sällan var det
någon förunnat att
under den långa tiden af
ett halft sekel utveckla
en så omfattande,
framgångsrik och allmänt
hedrad verksamhet och
den storartade hyllning,
som nu kommit den
högt aktade jubilaren
till del, är därför lika
naturlig som berättigad.

illustration placeholder
Anton Niklas Sundberg.


Konungens hyllning.

Med ordinarie tåget
kl. 10.24 anlände H.
M:t Konungen jemte
prins Eugen, åtföljd af
exc. grefve Douglas,
statsrådet Gilljam,
riksmarskalken von Essen,
universitetskanslern P.
J. von Ehrenheim m. fl.
Konungen begaf sig
genast i vagn till
erkebis-kopshuset och uppehöll
sig derstädes en qvarts
timma. Konungen
framförde dervid sina
hjert-liga lyckönskningar och
öfverlemnade till
jubilaren serafimerorden i
briljanter.

Sjelfbiografiska notiser af erkebiskopen.

Jag är född den 27 maj 1818 i Uddevalla, der mina
föräldrars hus var ett relativt välmående borgerligt hus,
som visst icke saknade sin ganska stora förfining. Det
är således alldeles orätt, när man poetiskt velat
framhålla mig såsom »en kojans son». Året 1826 insattes jag
i nyss nämda stads förträffliga lärdomsskola, och blef
tio år senare, efter att tillika hafva genomgått Göteborgs
gymnasium student i Upsala. Här vidtog för mig en
synnerligen sträfsam tid, och jag vågar utan sjelfberöm säga,
att jag arbetade hårdt, kanske alltför hårdt, utan att
ega något annat bestämdt mål för mitt arbete än den
vidt omfattande filosofiska graden.

Den 14 december 1841 förklarades jag efter hållen
slutpröfning för filosofie kandidat och den 14 juni 1842
promoverades jag till filosofie doktor med första
hedersrummet.

Efter sträfsamhetens tid kom nu obeslutsamhetens,
ty jag visste ej åt hvilket lefnadskall jag borde egna mig
och således icke heller åt hvilka nya specialstudier. En
af teologie professorerna jemte erkebiskop Wingård kom
då lyckligtvis min villrådighet till hjelp och uppmuntrade
mig till teologiens studium. Jag följde med tacksamhet
deras råd, hvars åtlydande jag sedermera aldrig haft
skäl att ångra.

År 1845 absolverade jag teologie kandidatexamen och
kallades genast derefter till docent i teologiska
fakulteten vid Upsala universitet, hvarifrån jag våren 1849 be-

fordrades till teologie adjunkt vid Lunds universitet och
1852 till teologie professor dersammastädes. Till förste
teologie professor och domprost i Lund utnämdes jag
1861, till biskop i Karlstads stift 1864, och till erkebiskop
1870.

Min politiska trosbekännelse har alltid varit, är och
kommer att förblifva konservativ, tack vare inflytelserna
från barndomshemmet. Om jag dermed i något af seende
kunnat gagna ett älskadt fädernesland, vet jag icke,
många bevis på förtroende har jag emellertid fått röna.
Så t. ex. vederfors mig äran att vid första riksdagen efter
det nya statsskickets införande utses till andra kammarens
talman och att bibehållas vid detta uppdrag till och med
riksdagen 1872, då mitt ledamotskap i nämnda kammare
upphörde. Efter förflyttning till första kammaren
hedrades jag äfven der med förtroendet att vara talman under
riksdagarna 1878—80.

År 1870 anmodades jag att såsom chef för
ecklesiastikdepartementet inträda i konungens råd och 1871
förnyades samma anmodan. Och hvilken hög plats såsom
främste rådgifvare, landets nuvarande konung i början
af året 1888 velat anförtro mig är ej längre obekant.
Djupt tacksam för så mycken nåd har jag med smärta
gifvit ett afböjande svar, som haft sin orsak icke blott
i ett oöfvervinnerligt misstroende till egen förmåga utan än
mer i öfvertygelsen om de biskopliga pligternas
förmånsrätt framför stat sbest yren. Anton Niklas Sundberg.

320

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:10:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/leo2/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free