Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
9
Två unga poeter.
Du kunde ju ej veta . . .
Ack, jag är ej som jag synes:
sköna ting I min själ tyst bo,
medan stelnad, stum, orörlig
invid lifvets flod jag sitter,
yille
sträcka ut min hand — jag kan ej.
Vilhelm Ekelund.
Vilhelm Ekelund.
f. 1880.
Elegier.
Ljus.
När kväll 1 själens himmel skymmer,
när lifvets sista stjärnljus rymmer
och själen vänder om på öde färden
och vill gå hem och har ej hem i världen . . .
O räddande försvar I o höga
och klara fäste i det svarta bruset:
0 ljufva styrka uti ljuset,
heliga skönhet, av ditt öga!
Gustaf Ullman.
f. 1881.
Västkust.
Flöjtklang.
Den sista, vemodsfulla tonen
i ljusa julinatten dröjt.
Som gulblek gloria lyser himlen.
Och dunkelt grönt med svart kontur
står fästet nu. Från tornets mur,
från träd och vallar
ett nattligt eko skallar
af sista tonen från din flöjt.
Där långt inne
i den sista djupa bakgården
där är skymning midt på strålande dagen.
I alla rummen som graflukt
och en grågrön dager.
I korridorerna — de kolmörka
tog fukten andedräkten från en.
Här väste du, finaste lilja . . .
ädlaste blodet
blef blekt i denna luft
på sammets-kind.
Här rann din sorgsna barndom,
här föröddes din ungdom,
Du skulle lysa
i strålande strofer,
men jag kan icke . . .
kan blott . . . gråta dessa rader
i den öde gatan.
Ack, tro mig du. Hur åren gå,
skall dina toners flöjtklang eka
djupt i min själ i nätter blå.
Nordhalland.
Långeliga, dunkelgråa bergshänder, allt.
Vikar, där vattnet lyser mörkt i blått och grönt.
Bankar och ängar, där det blåser friskt och salt
utifrån hafvet. — Så är det, kargt men skönt,
landet längs västervattnet. — Enslig kust och fri.
Dess jord är plastisk hvila. — Och mäktig melodi
dess böljesång, som evigt rymden fyller.
Gustaf Ullman.
O, Sångens gud, 0 höga makt som vet att
blott högsta skönheten min själ kan dåra,
o låt, o låt mig så förblöda:
Den döde.
I dessa verser, där ditt väsen blöder,
var mången gång min själ så djupt förlorad,
att som i sömn jag vandrat många timmar.
på det att när en gång mig stenen täcker,
där uppe i det sköna ljuset en må vandra,
hvars öga lyser, när mitt ord han minnes.
Vilhelm Ekelund.
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>