Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-i C)
Antarctics undergång.
■■■■i
*.<3äiiÉÉf
Snart syntes af fartyget endast masttopparna ofvan vattenytan.
får säga det själf; ett litet konststycke i sitt slag, där alla
växtprof äro ordnade i konvolut och dessa i paketet, så att
de ta minimal plats. Därför är ock detta herbarium,
när det nu efter hemkomsten blifvit utlagdt, ej så litet,
som man skulle kunna tro. Konvoluten uppgå till många
hundra. Kunde dessa växter tala, skulle de nog ha en
del att förtälja. För att kunna bevara paketet torrt,
förfor jag på följande sätt. Å gunrumsbordet låg en
stor vaxduk. Någon tid efter katastrofen sade jag till
Larsen: Nu tror jag, att jag lugnt kan ta den här
bordduken och lägga kring mina växter, för inte skall du
inbilla dig, att den här skutan håller längre inte.» —
»Nej du, jeg skal hjem nu jeg, har jeg tid at ligge
hernede i vinter?»
Samma morgon vi skulle lämna fartyget, sade jag
till kapten: »Nå, nu tror jag jag kan ta duken!» Och
den gången mötte det ingen opposition — tyvärr.
Vattnet når nu upp under mellandäck, det kan hända
att hon sjunker snabbt; det är rådligast att förfoga sig
ned på isen. Svensk flagga hissas under gaffeln och
standertar å stor- och mesantopparna.
Så lämna vi henne. Nu ljuder ropet: »Kapa
förtöjningarna»; några yxhugg falla, och hon glider sakta ut
ett stycke. För att få henne längre bort, gripa alle man
i och hala henne förbi den del af flaket, där våra saker
ligga. Det är att bokstafligen släpa henne till grafven.
Vanligen uppstår, säges det, då vattnet hastigt fyller
ett fartyg, en sådan hvirfvel, att det är ytterst riskabelt
befinna sig med båtar i närheten. Vi trodde, att flaket
möjligen skulle kunna spricka.
Styrman upptäcker plötsligt, att han glömt kvar
ombord dels en hel del »skråtobak», dels sin »fela». Han och
ett par man ro dit i prammen. De komma dock snart
åter efter att ha sett sig om. Ohygglig var den anblick,
som där mött dem; nere i gunrummet stod vattnet nu
en half meter högt, stolarna flöto omkring och jag fick
en sista hälsning från kameran, den simmade därnere
i sällskap med växtpackor m. m.
I en lång rad stå vi på iskanten och kunna icke taga
våra ögon från henne. Hon har åter kommit oss nära,
det är ju icke mer än cirka 25 meter bort till henne.
Ännu arbetar maskinen, elden är visserligen släckt, men
ångan är icke alldeles slut. Ännu gå pumparna. Ljudet
blir dock svagare och svagare — hon andas ut. Sakta
sjunker hon mer och mer, vi tro ett ögonblick, att hon
skall gå till botten med fören först, men snart återtar
hon jämvikten. Nu försvinner namnet i bogen, nu når
vattnet relingen, med ett rassel störta isstycken och
vattenfloden in öfver däck. Det ljudet glömmer jag aldrig
hur länge jag än må få lefva. Det var ohyggligt, det
skakade mig i mitt innersta, fast nog ingen såg det. Är
man människa och skulle icke känna?
Nu dragas de blågula färgerna ned i djupet. . .
Mesanmasten slår mot kanten af vårt flak och knäckes, så slår
stormasten i och brytes af, tunnan skramlar mot
iskanten, och vimpeln med namnet Antarctic försvinner i
vågorna. Bogsprötet, den sista masttoppen. . .
Det är förbi.
Nordenskjöld och hans män i Stockholm i dag.
Antarctic.
Den 10 januari 1904 kl. 11,25 f- m. rullade snälltåget
söderifrån, 10 minuter försenadt, in i banhallen, och
allas blickar ansträngde sig att bland mängden af
resande uppspåra Nordenskjöld och hans män. Då docenten
Nordenskjöld blef synlig på vagnarnas plattformer,
ut-bragte professor Montelius ett kraftigt: »Lefve våra käcka
polarfarare!»
Statsrådet G. von Friesen framförde konungens
välkomsthälsning till expeditionen. En kollosal
människomassa fyllde Vasagatan.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
