Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Wohlin.
* 1881.
öde-år.
Fiskar.
Sakta frasa gröna blad
mot vår båt i säfven,
se hvad näckrosblom och hvad
iris rundt om stäfven;
det är långt där i en springa
näsets stuga nickar;
stanna här låt åran hvila;
här är skönt och här finns inga
afundsjuka blickar.
Räds du någon, å det är
ingen karl vid kassen,
se hur ljuset silar här
tyst och skyggt i vassen.
Ner i naten något bara
sprattlar svagt och hviskar,
det är fiskarna som leka,
vackra kvinna låt oss vara
för en stund små fiskar.
Luftens ljumma juliblå
fylls af blom och dofter,
lägg dig späd och naken så
öfver båtens tofter.
Ljust som blå små astrar blicka
kan du blicka äfven,
så i solen vill jag ha dig
hvita lilla aborrflicka
i den gröna säfven.
Nils Wohlin.
sida litteratur.
Mot öknen.
En graf.
Hvad vilja dessa bleka hyacinter
i denna hämdens höga helgedom?
Låt denna graf stå ödsligt stor och
tom
i nordens kyliga och rena vinter —
här susar varnande en evig dom . . .
Där lagen krympte till en bokstaf blott
och ämbetsmannen bugade belefvet
och prästen böjde sig för herdabrefvet
och allt var så välsignadt snällt
och smått,
där höjdes ändtligen en hand, som gjorde
hvad ingen vågade men alla borde.
Och vardt ett stort och rättfärdigt
brott —
och Herren såg på det, och det var godt.
Hjalmar Procopé.
Sigfrid Siwertz.
* 1882.
Gatans drömmar.
Staden
mitt hem förblifvit.
Fornvärldens dröm under pinier,
mystiska kärleks legender,
sorgen i slätternas linjer
andra med vandare händer
Hjalmar Procopé.
* 1868.
tolkat på tonande strängar,
hvar finnas ord för min aning?
Fjärran från skogar och ängar
fick mitt sinne sin daning
Staden i solglöd och dimma,
staden i sömn och i möda,
staden med lycktor, som glimma
grönt mot de slocknande röda,
ständigt mitt hem förblifvit,
skiftande, enahanda
gatornas syner fördrifvit
drömmarnas ro från min anda.
Kvinnor från hem och från gränder
locka mig lika och pina,
inga älskade händer
höll jag länge i mina.
Gynnad, tåld eller hånad
aldrig jag hvilan funnit;
arma, irrande brånad,
tunga år som förrunnit!
När skall min ungdom sluta
en gång att be och förbanna,
mognadens timma gjuta
klarare ljus kring min panna?
När skola vågor som välta
domna där solglans faller,
själens glödande smälta
svalna till hvita kristaller?
Sigfrid Siwertz.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
