Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 2. Svens fosterland. Av Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2. Svens fosterland.
Sven hade nyss börjat skolan. Förut hade han läst
hemma, men det var allt väldigt mycket roligare att gå i skola,
tyckte han. Där funnos så många pojkar, som han kunde
brottas med under rasterna. Och spritt nya böcker hade han
fått och en liten väska att bära dem i.
En hel hop skulle Sven nu få lära sig om allt möjligt.
Han visste redan, att jorden var rund, och att den ideligen
snurrade omkring i rymden runt om den skinande solen.
Och allt medan jorden kilade omkring solen, kilade
den lilla månen omkring jorden. Läraren visade med små
kulor, hur alltsammans gick till.
En stor kula hade han också, som han kallade glob,
och på den voro jordens alla länder och hav utritade men
fasligt små. Där fanns bland alla de andra
krumelurerna en liten, liten krumelur, som det stod Sverige på. Men
Sverige fanns bättre avritat på den stora väggkartan. Där
hade alla landskapen olika färger, floderna syntes som
slingrande svarta streck och städerna som små prickar.
Sven fick peka på allt det han kände till och kunde leta
rätt på. Han pekade på Stockholm och Göteborg och
Mälaren och Vättern och litet till. Och så undrade han, om inte
Björkebo också stod på kartan. Men då skrattade de andra
pojkarna åt honom.
För dem var Björkebo bara ett vanligt litet rött hus med
trädgård omkring, men för Sven var det den viktigaste plats
i världen. Det var ju hans hem.
Läraren skrattade inte. Han stod helt tankfull och såg
på Sveriges karta, och så såg han på pojkarna framför sig,
och så började han berätta för dem om det gamla fosterlandet,
om dess vackra huvudstad, dess berg, dess blåa sjöar, dess
stora, susande skogar . . .
Pojkarna lyssnade — med båda sina öron på en gång —
för det kom ibland något av sagoklang i lärarens ord.
Kanske de ej förstodo allt, vad han sade, men när han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
